Nu har jag varit sjuk 3 veckor. Ingen feber iallafall..  Fan inte tränat på 2 veckor.. Känner mig äcklig, ful och tjock. Känns som om jag gått upp tio kg eller något. Vilket jag inte har. Hade gått ner tre men ändå..känner mig ändå jätte ful. Känns som om vad jag än gör så duger jag inte. Jag duger inte för att jag är tjock.. Är de bara de som är problemet? Är de därför jag aldrig duger? Känns som om jag andas fel, andas tankar och ord jag inte ens ska säga högt. Som om min högerfot inte lyder den vänstra, som att fingrarna inte fungerar eller huvudet snurrar runt mina axlar.. Vad är de som händer? Ingenting.. Min hjärna tvättar mig ut och in, ska bli jävligt skönt att bli frisk snart. Bli av med tankarna när jag får träna och komma hem till peter. Träffa underbara lillebror och lillasyster, finns ingen i världen som kan ta ifrån mig den glädjen när jag träffar dom! Älskar allt där ute. Tystnaden, skogen, värmen från huset. Familjen. Allt. Önskar ibland att ja bodde där på hel tid..  Kan man gå från äckligt ful till fin? Från riktigt tjock till normal? Kommer jag nånsin duga som jag är? Kommer jag bli så där vackert söt som alla verkar tycka man blir om man ser ut som alla andra.. Jag vill inte ha en tråd smal kille, men varför vill nästan alla killar ha tråd smala tjejer? Jag tycker de är fint med kurvor, men de gör ju ingen annan.. Ska bli sådär fin snart, så fort jag blir frisk och så.. Vill bara duga, höra "någon" säga att du duger som du är.. Men är man född som ett misstag antar jag att det är svårt.. Välkomen till världen, du är mitt misstag.. Hur kommer man bort från de? Hur blir man söt som misstag? Jag kanske blir den första. Tänk dig löpsedlarna i lilla nyköping. "Misstaget som blev veckans söting" men de skulle krävas mkt antar jag. Önskar att jag föddes normal eller smal, då kanske du hade sett mig...

Jag skulle göra vad som helst, jag skulle aldrig säga nej. Vad du anför tror åt mig, vad jag anför tror åt dig. Winnerbäck sjäng dessa ord, dom passar så bra in just nu. Passar in i mig. Det här är en sån där dag då man pissar på livet och pissar på döden och pissar på allt. Idag är jag hatisk, idag är jag nog fan kapabel till det mesta. Men de skulle du aldrig förstå, det skulle du aldrig märka heller. Sen är jag sjuk oxå, feber och förkyld, faan hatar att mitt immunförsvar verkar ha fastnat på sjuk..  Att jag är ett as de vet dom flesta redan, men vad hjälper de att gråta för de? Jag är född onormal, jag är född lite under alla andra. Jag är född som en misstänkt, en utstött jävlel men vad fan spelar de för roll. Jag hatar denna dag, jag pissar på denna dag och dessutom jag är sjuk. Så ni alla söta kan ju gå och ha kul för jag ska gå nu. Bye