Jag känner hur min kropp skriker att jag också vill ge mig ut, följa drömmarnas drömmar. Jag vill inte plugga nu, är inte där ännu. Jag vill inte tillbaka till en skolbänk just nu, jag vill framåt. Vill leva med min sambo, ha ett jobb och bilda familj. Samtidigt som jag vill göra lumpen, vill så väldigt gärna ligga i lera där någon skriker åt en att kämpa lite hårdare och fortsätta. Varför grävde jag ner mig till att jag aldrig kunde komma dig? Har ingen kondition eller styrka längre så nu är det alldelles för sent för att söka om igen. Måste börja om, bygga upp konditionen, min inre ensvishet och bygga om min kropp igen och det känner jag faktiskt inte för just nu heller. Vill bara leva utan att bli puschad till att ta mig någonstans. Jag vill bara vara där jag är, jobba leva och älska.
Känner lite ångest för imorn. Skolan ska ju börja då.. Skolan....