Ibland hamnar man i trans, jag kan sätta på en speciell låt och jag blir som fixerad.
Som en order på posten kommer mitt humör, ikväll valde jag att bli känslosam.
Släppa ut mina demoner och bryta loss isoleringen över mina tårkanaler.
Jag kan bara göra det när jag är ensam, helt ensam. Och det är jag nu, inatt, ikväll.
Vet att jobbet väntar där imorn, ska upp om 6 timmar, börjar om 7 timmar.
Ska på kalas, Emila fyller år. 5 år. Faderslös.
Hon var bara 1 år när hennes pappa försvann, när min storebror förolyckades. När han dog. Han dog.
Känns som varje gång jag skriver det, skriver det på papper eller i en dum skärm så blir det verkligt igen.
Min storebror är död. Nu är det sagt, då är det verkligt. När jag går härifrån är det inte verkligt, men nu är det de.
Nu är det påriktigt, smärtsamt och gör ont. Nu är han faktiskt död. Jag vill inte dela det med någon, vill inte tala med
nån jäkla terapeft. Jag vill inte dela min sorg med någon, inte ens med min älskade.
Jag vill vara ledsen ifred, jag vill gråta utan publik, utan att någon säger åt mig att det orndar sig, utan att någon ska komma o hålla om mig och säga att de vet hur det känns. Jag vill ha min sorg ifred. Inte reda ut den, bena isär den. Nej. Är jag ledsen är jag ledsen. Blir jag sorglös om jag delar min sorg? Vill bli av med den, vill inte kämpa för att hålla tillbaka den, vill inte stanna kvar i någon som lämnade mig för 4 år sedan. men jag vill heller inte glömma dig. Aldrig glömma dig.
Storebror, du var så mycket.