Ibland vill jag inte förstå, vill inte inse att du inte finns mer. Jag har accepterat att du är borta, vet att du inte kommer hem igen. Men ändå någonstans så försöker jag att se dig på stan eller gå förbi där du bodde. Sen påminner jag mig själv att du är död genom att gå till graven eller titta på korten från begravningen. Du är död, hatet växer sig starkare i mig. Död. Vilken negativ klang det där ordet har. Jag konstaterar vad som är, jag är logisk och säger att du är död, det är ingen jävla sorgeprocess. Jag är logisk och konstaterar.