Ibland kan jag undra vart du tog vägen, vart du försvann
Jag vet att när jag var liten, pampers på rumpan och snuttefilten i handen, då vet jag att du fanns där...
Ett tag iallafall..
Ibland kan jag undra varför du lämnade mig när jag var så liten, varför du väljer att inte ha kontakt med mig idag.
Det finns olika versioner, olika historier men jag har aldrig hört din berättelse. Aldrig hört din sida av storyn.
Jag försöker att inte dömma, att inte peka med hela handen.
Så många gånger som jag sagt att det är din uppgift, att det är ditt fel, att det är upp till dig om du vill träffa mig, det är du som är förälder, det är du som är den vuxna. Men nu är jag faktiskt vuxen,
jag har en egen familj med en underbar sambo och en katt och ett fint hus.
Nu kan jag inte skylla på dig, telefonen går åt båda hållen, vägarna går åt flera håll.
Jag är rädd för att möta dig nu efter alla år, det var 18år sen jag såg dig sist, jag kommer dock inte ihåg dig alls.
Jag kommer inte ihåg någonting faktiskt. Jag har sett dig på en bild, alla säger att vi är/var lika.
Jag vet inte, jag kan nicka jag kan le men jag vet inte.
Tänk om du inte vill träffa mig, tänk om jag inte betyder något för dig. Spelar det någon roll egentligen?
Jag har inget att förlora, du är på något sätt redan förlorad. Du har missat så mycket, du har aldrig visat att du bryr dig, att du tänker på mig eller att du finns där. Vet du ens om vad som har hänt i mitt liv?
Har du något vett överhuvudtaget?

Nu vänder jag allt emot dig igen, nu skyller jag allt på dig. Du är boven, skurken. Men har inga bevis, aldrig hört din story, aldrig fått chansen. Jag vet att du börjar bli äldre nu, kanske borde vi ses?
Vore kul att kunna säga att jag åtminstonde har träffat min biologiska pappa, vem vet någon dag kanske du vågar ta kontakt, någon dag kanske jag vågar ta kontakt.