Någonstans fick jag klarhet idag, någonstans fick jag en känsla av sammanhanget.
Jag kämpar inte emot min rädsla längre, för jag är faktiskt redan där.
Och det gör ingenting, jag lever, skrattar, gråter och idag, idag mår jag underbart bra.
Min största rädsla har länge varit ensamheten, att bli lämnad ensam.

Att få vara helt själv med sig själv, att inte kunna välja sin ensamhet utan bara bli tilldelad och tvingad till det.
Har länge trott att det är rädslan för ensamhet som gjort att jag inte kunnat släppa taget,
men någonstans på vägen har jag nu insett att jag varit ensam ett tag och att det är okey.
Jag lever, jag klarar mig. Jag går rak i ryggen, (så rakt som innan åtminstånde *ler*)
jag andas samma luft som innan, jag ler (hela tiden, näst intill *ler*), jag skrattar åt små saker,
åt stora saker, jag gråter när jag behöver, när det förmår mig. Jag mår bra.
Jag mår faktiskt bra i ensamheten med, ensamheten behöver inte betyda något negativt.
Har spenderat många timmar för mig själv, många nätter av tankar, anklagelser och känslor.
Men så kom en dag som denna då jag faktiskt insåg att jag har varit flera dagar helt själv
och haft det underbart bra och mått riktigt bra.
Rädslan för ensamheten som jag bor i är kanske inte så tokig ändå.