Jag vill inte prata, för mina ord räcker inte till.
Jag vill inte lyssna, mina tankar gnager inuti mig
Jag vill inte se dig, dina ögon får mig tillbaka

Dina fingrar som smeker mig över kinden,
torkar mina tårar och säger "inte så", "kom igen nu flärpan"
Jag skrattar och sveper ärmen från tröjan över ögonen,
mascarans färger lämnar fläckar men det spelar ingen roll.
Tårarna torkade och du fick mig att le, du får mig alltid att le.
Bara tanken av dig får mig att le, när vi pratar ler jag i smyg på andra änden av telefonen.

Lika glad och lycklig som jag blir av dig, lika ledsen och sårad har jag blivit av dig
Men så är det alltid. Jag har sårat dig lika illa, gjort dig lika lycklig, gjort dig lika ledsen.
Jag vet att det är förflutna nu, för nu är det inte vi och kommer inte bli vi. Det har du sagt.
Men hoppet är det sista som lämnar, även om jag kanske kan omvandla mitt hopp till
hopp om vänskap istället för hopp om kärlek. Där vill jag inte spekulera, det blir som det blir.

Jag vill ligga i din famn, dina armar runt om mig
Jag vill kyssa dina mjuka läppar, ingen kan kyssas som du...
Jag vill skratta i din närhet, ingen får mig att le som du.


Men idag nöjer jag mig här, det är en saknad precis som igår, precis som i förrigår.
Snart är väl denna sakna-period över, och jag kanske kan blicka några steg framåt igen.
För nu är det sommar och det enda man kan göra är att njuta...