Jag är så rädd för vad som kan hända, över att jag inte kan göra något.
Jag är totalt maktlös just nu över mitt liv.
Tiden äger den, tålamodet, hoppet, kärleken och skulden, de äger mitt liv just nu.
har fyra dar irad gråtit mig till söms, patetiskt att erkänna men så jävla sant.
Kan inte göra något åt det heller, det är som det är och det värsta av allt är att det är som det är pga av mig.
Pga av min patetiska ärthjärna.

Jag tänker inte skriva ut alla mina förhoppningar, alla mina drömmar mina önskemål
för det handlar inte om det, det handlar inte om det alls.
Vill skrika SNÄLLA så högt jag kan, men vad har det för roll?
Jag tänker inte be om min oskyldighet när jag är skyldig..
Det gör så ont, så jävla ont gör det. Och att jag skriver det här gör inte saken bättre.
Jag försöker blicka framåt, framtiden har alltid varit min tryggabas, för i framtiden kan man se vad man vill se, i framtiden kan man se allt det underbara och det vackra, alla förhoppningar och drömmar. Men till och med framtiden är svår att titta på idag, idag får jag titta på mig själv i spegeln, igen..
Rita upp mitt leende och gå och jobba kväll för att sen komma hem och förhoppningsvis sova innan tårarna börjar igen och sen vakna 6timmar senare och gå till jobbet igen.