En polygrip om aortan

2011-11-12 - 21:23:43 / Mellan himmel o jord
Jag har skrivit förut om rätten vi har som människa, att vi alla är unika, att vi alla är speciella.
Men inte förän idag eller egentligen igår gick det in på riktigt.
Att det inte finns någon annan människa i världen som är som jag, inte ser ut som mig, inte rör sig som mig, inte smakar som jag, känner som jag eller luktar som jag. Att mina behov är bara mina, mina känslor som jag känner är endast mina. Samtidigt som detta slog mig, fick jag tanken: Jag har min egen plats på jorden.
Jag tar upp en egen plats i jorden av nästan 7 miljarder människor.
Det som även slog mig var tanken av att, nu måste jag ju leva. Nu har jag helt plötsligt ett eget syfte med att finnas till, jag finns alltså till för att vara jag. Nu måste jag leva.
På något sätt skrämmer den här tanken mig, inte det att jag inte vill leva. Men att jag på något sätt räknas med i en mätare över hur många miljarder människor det finns i världen, jag är en av dem siffrorna. Jag är ett av alla dem.
Jag vet inte varför det gör mig rädd av att tänka dess tankar, som om det vore en dålig sak att tillhöra världen vilket jag absolut inte tycker det är. Jag älskar att leva, och jag vill leva och jag vill se allt, uppleva allt och tillhöra en del av livet. men..

Så många år som jag alltid försökt att passa in, alltid försökt vara så lik alla andra, försökt se som alla andra eller bara försökt tillhöra "de normala" så har det inte för mig förän idag slagit mig att alla är verkligen unika. och det spelar ingen roll om man försöker tillhöra något eller någon i den här världen för när det väl kommer till kritan så den enda vi kan i slutändan räkna med är oss själva. Känns cyniskt att skriva så.
Att "everyone is on their on" vilket jag egentligen inte tror på. Men ser man så krasst på det som det här, att ingen människa är den andra lik, alla är vi unika och speciella. Betyder det också att vi alltid är ensamma hur vi än vrider och vänder det, för ingen annan kan någonsin förstå eller sätta sig in i mina/dina skor.

Jag blir fundersam.
Jag tror på att människan blir starkare i grupp, med flera komponenter som bildar en helhet, med flera personer mer olika kunskaper som bildar en starkare grupp.
Att "no man's an island" och att människan är ett flockdjur. Men ändå, varför ska alla olikheter försökas jämnas ut och bli likheter, är det för att man inte kan vara olika och fortfarande gå ihop? Eller är det för att det ska bli enklare, att slippa krig och våld genom att säga att vi alla är lika? Svensk som svensk, man som man och kvinna som kvinna. Yrke för yrke, sport för sport osv..
Jag är som sagt fundersam.
0 Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: