Ni frågar vad jag är rädd för, vad är det som skrämmer?
Spontanitet ser sin motpol i kontroll.
Denna älskade kontroll som jag så desperat försöker hålla i, hålla om.
Istället äter den upp mig innifrån, hindrar mig, förstör.
En spricka i fasaden på ett löjligt leende ansikte.
Jag ler alltid, jag är alltid glad. Hur jag än mår.
"Du ser alltid så glad ut". Om ni bara visste har jag lust att säga tillbaka,
samtidigt som jag vet att jag får "skylla" mig själv som inte berättar.
Om jag bara vågade..
Så vad är jag rädd för, varför kan jag inte vara spontan, eller bara säga rakt ut det jag faktiskt känner?
Rädsla av att bli avvisad, av att skämmas inför personen. Att ge sig ut på hal is där man inte vet hur det slutar.
Samtidigt som jag är väl medveten om att jag kommer få ett nej, både en, tre och 100gånger om i livet..
Men ändå, det faktum att stå naken och sårbar och ge av sitt innersta för att sen kanske sluta bra eller fallera.
Det skrämmer. Hela tiden skrämmer det.