Kände mig så duktig idag, igår. I flera dagar egentligen.
Har vandrat några mil i helgen, lycklig.
Ensam med naturen, med mig själv, med solen.
Euroforin var total. jag klarade mig själv, jag gjorde det själv. Ingen annan.
Kommer hem, tomma väggar som stirrar på mig.
Ibland kan jag älska den, när jag får välja den själv. När jag får välja ensamheten.
Inte när jag får den påtvingad i mörkret, i kylan.
Nu är ensamheten ett faktum.
Det finns ingen annan.
Ingen annan än jag.
Isolerad. Bara jag.
Helt jävla själv.




Det som någonstans kan störa mig mest är just dem där orden "du tycker bara synd om dig själv",
"måste du ha så mycket känslor", "duktiga flickor får inte gråta"