Fast egentligen finns det inga dem. Ingen annan än mig själv. 

När jag äntligen känner att jag är på väg att åstadkomma något så sätter jag klorna i mig själv och hindrar mig. Varför?

Vilken del av mig vill inte se mig själv förändras? 

Denna ångest, denna smärtan. Den är inte min egen. Inte vuxna sunda Cissis smärta. Den tillhör mig men ändå inte. Men den gör så ont. Så jävla ont gör den. 

Vill dra täcket över huvudet. Sova tills våren kommer. Tills solen kommer. Känslan att "jag fixar inte det här" slår över mig. 

Fixar vad? Mig själv? Förändringen? 

Du ber mig skjuta dig, och det gör jag.

Gång på gång på gång. Min vackra spegelbild.