Ni kommer oftare, demonerna.

Jag försöker hålla er i schack, ständigt upptagen, träna, pyssla hemma, sova mer, äta mer. Men sen när ni nässlat er in. Krupit in innanför så finns det ingen hejd. Som att jag slutar fungera för en stund. 

Slutar andas. Ångesten blir påtaglig. Går undan för att andas, går ut för att fly. 

Jag kommer ingenstans. Kan inte springa. 

Försöker möta er, försöker se vad ni vill mig.

Men självhatet blir för stort runt er, demonerna.

Jag kan inte lyssna. Jag blir svart. Jag får ont. 

Det gör ont. 

Allt gör ont igen.