Jag känner mig så dubbel.

Första kvällen jag är själv på hur många veckor som helst och direkt vänder mitt humör och jag känner mig så trasig. Vet inte om jag borde låta fram trasigheten och vara i den eller om jag ska fortsätta försöka trycka undan vad det nu är som skrämmer mig...
Känns som att jag inte orkar bromsa just nu. Och vet inte om jag helt vill heller..
Det snurrar i 180 i hjärnan men vet inte om det finns fokus i det. Känner mig fullkomligt orkeslös fast jag gör saker ändå. Har inte lust med livet men lever. Rutin? Får man gå av tåget en stund?
Känns som om jag kommer börja må sådär dåligt igen, bli sådär grå. Jag skrattar, jag ler, en puppeteer för eran show. Kommer aldrig falla så länge ni håller i mina trådar. Släpp mig inte. Klipp av dem bara.

Håll ut
Håll om
Häll i
Håll tyst

Det viktigaste är inte orden, det finaste är inte maten
Det viktigastete är närvaron, det finaste är trösten
Berör mig, se mig, håll om mig.

Ni vet den där känslan, när allt känns så bra?
Den där känslan alla skriver låtar om.
Om den lyckliga kärleken, om den vackra flickan eller den perfekta mannen.
Jag tror jag är där nu. I den känslan. I den sången dem spelar på radion.
Melodin tycks formas runt mitt hjärta, likt en hypnos jag vill förloras inuti
Kan ligga på soffan, tätt omslingrad och bara känna mig totalt tillfreds med allt.
Som om bitarna fallit på plats och som om den där ångestbubblan bara försvinner iväg.
Ingen oro, ingen konstlad glädje eller misstankar om något
Utan bara ren äkta kärlek.
Känslan det skrivs låtar om, känslan av kärlek och att det inte finns några hinder.
Den känslan bor hos mig nu.
Känslan av kärlek.

Flera gånger påminde han henne om hur bra det var.
Hur bra dem var tillsammans och att han aldrig varit så lycklig med någon annan som med henne… Hur han älskade att spendera sina vakna minuter, timmar, sekunder med henne.
Han byggde upp hennes förtroende, hennes självbild, utnyttjade hennes otrygga uppväxt som en chans att nästla sig in och bygga en grund av förhoppningar och drömmar. Av illusioner som han redan innan visste skulle raseras. Det visste inte hon.
Ett riskfullt spel som han gestaltade mycket väl.
Efter några år kom hans osäkerhet att skina igenom, kontrollen över henne växte sig starkare och för varje gång hon försökte göra motstånd, höll han om kontrollen med stramare tyglar. Han letade fel i hennes beteende, i hennes vänner. Allt för att han någonstans skulle bevisa för sig själv att hans kontrollbehov hade vunnit. Hur han var kapabel att styra en annan människa.
Hon var så kär, hon tillät honom, förnekade att det inte gjorde något att han läste hennes mail, hennes privata dagböcker eller sms. Hon var förblindad av att det var så det skulle vara, i en nära tvåsamhet skulle det inte finnas några privata sfärer. Ärlighet predikade han om varje dag för henne, att ärlighet är den viktigaste byggstenen i en relation, att hennes tillit till honom och hans handlande byggde upp deras förbindelse.
Tillslut började även hon ifrågasätta sin egen rätt till hennes eget liv, hon kände någonstans att det inte var okey att bli kontrollerad, övervakad. Samtidigt som hon kände att det ”var så det skulle vara”, hon visste faktiskt inte. Hur skulle hon kunna berätta för sina vänner att hon medvetet tillät sin partner kontrollera och styra henne. Hon började bli osäker, och hennes osäkerhet gjorde att även han blev osäker. Tänk om någon skulle få reda på hur hans kontrollbehov har förstört ännu en relation.

Han hade slutat lita på sig själv för längesen, att han kunde ha några relationer, att han var värdig en annan människas kärlek. Han ville inte bli sårad igen. Det tog inte många månader tills han stötte bort henne, fyllde henne med skuld och skam över vad hon hade orsakat. Det var hon som brutit ärligheten och tilliten, det var hennes fel att han blev tvingad att såra henne. Han sa, det här var bäst för dem båda och han avslutade med orden att hon borde lära sig utav det här till hennes nästa relation. Så hon aldrig gör om samma misstag igen. Hon lämnades slutligen med en ensamhet. I början var det svårt för henne, hon kände sig fortfarande tvungen att följa hans lagar och regler trots att han inte längre fanns i hennes närhet. Hon försökte gå i hans kvarter, att springa på honom på bussen för att någonstans känna den där samhörigheten igen. För att känna det där lilla ruset av lycka när hon vet att hon varit en duktig flicka inför honom.
Efter ett tag kunde hon tycka om ensamheten, känna att den var behövlig och ville ha den där. Men hon slutade tro på sina egna förmågor, nu var det inte längre någon som sa till henne hur hon skulle vara, vad hon fick och inte fick göra. Vad hon fick och inte fick säga och när hon fick tala. Men någonstans gick det in i henne att det förflutna ska stanna där och det enda som spelar någon roll är nutiden och framtiden kan hon sia om den dagen hon når dit.
Fast nu börjar hon mer och mer inse att hon inte alls vill vara ensam, alla försök att hon gjort för att intala sig själv om att det kanske inte var svårt att vara själv, att det inte är så illa. Men svårt är precis vad det är.

Hur mycket du än försöker så kommer du aldrig förstå.
Så är det bara.

Du är den enda som når mig,
Den enda som förstår mig.
Putta inte på mig, ta mig inte utanför kanten
Ta inte ner mig från det här, mitt älskade älskade det här.
Sluta se mig, sluta förstå mig
Sluta vilja förstå, sluta vilja se mig.
Varför kan du inte låta mig stanna här, på toppen av isberget
På känslan av lycka? Varför måste du karva i mig likt en isskulptur
Låt mig må bra. Snälla…

---

Another day can pass me by without me thinking of you.
And then I just realise, you are still unconsciously in my head...
I thought I set you free, I loved you and I set you free.
That was the deal, right?

---