Jag kvävs. Jag kvävs på riktigt denna gång.
Konstgjord andning, mellanrum i orden på flera mil.
Tystnad. En endaste tystnad. Under en längre tid har vi varit på väg att dö. Tills vi kommer på oss själva för att då göra ett konstgjort sista ryck att vara kära, vara oss vara underbara oss.
Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, mellan kärlek, ångestbubblor och bitterhet.
Vi som var så bra. Vi som var allt.

Vad hände?
När hände det?
När slutade vi andas tillsammans?