Är så där igen. 

Orättvis, hård, oresonlig, gapig. 

Mina älskade små barn. Ni förtjänade det inte någonstans. Läggningen blev inte alls den där mysiga o goa stunden. En bitter morsa som misslyckades i sitt föräldraskap igen. Jag kunde gjort bättre. 

Pratat med mindre bokstäver, väntat in tidpunkten, läst den där sagan, busat och gosat det där extra. 

Mammas energi tog slut innan dagen gjorde det. 

Förlåt.

Rädd att inte orka med.

Rädd att inte klara av mer. 

Tillbaka vägen känns lång, längre än någonsin. 

Ångesten kryper mig under skinnet, sömnen kom tillbaka, var stabil. För att nu göra mig rädd för att sova, rädd för att inte få sova. Somnar av ångest, vaknar av ångest. 

Jag vet knappt vad det är för jävla ångest. 

Försöker ta till alla kbt lärdomar, titta på ångesten utifrån. Separera mig från den. Men någonstans sugs jag in. Kommer inte ur. 

Fan. Hamnar i en ond spiral, blir ett offer. 

Fan. Hjärnspöken. Eller spöket i hjärnan.