Där elden falnar men fortfarande glöder
2022-03-23 - 14:51:54 / Cissi möter världen
Jag är klok. Jag är medveten. Jag är en bra mamma, iallafall gör jag så gott jag kan.
Jag vill tro att jag är en empatisk och kärleksfull fru, en bra vän och gör mitt bästa i mitt jobb.
Mitt liv har större delen handlat om prestationer, prestationssamhället. Jag duger för att jag presterar, jag duger när jag presterar.
Många år av terapi har fått mig äntligen att inse att jag duger för att jag är jag.
Jag är ingen prestation som ska bedömas, värderas eller reflekteras kring.
Jag har tagit hand om mig själv, gett mig själv andrum, frisk luft, tid för själavård som jag brukar säga. Det är viktigt för alla, i olika utsträckning. Men för mig är det nödvändigt för att inte bli sjuk, för att inte sjunka ner i en depression eller springa iväg i en hypomani. För att hålla mig i balans.
Men så kom slutet av hösten, när vabben aldrig tog slut, mörkret kom med december och vabbet fortsatte långt in i februari. Vi slutade sova, vi gick in i varandra, på varandra och väggarna trycktes ihop. Huset gick sönder, sömnen försvann helt, psyket bokstavligen skrek NEJ stanna upp du får inte glömma dig själv! Men det är klart att jag glömde mig själv. In time of crises put yourself a side,
Borde nog mer vara som på flygplan "Var vänlig och ta själv först på dig syrgasmasken innan du hjälper andra"
Vi är olika känsliga. Och här är jag enormt sårbar.
Jag måste ta hand om mig själv lite mer när allt annat pressar och stressar mig. Annars hamnar jag här. Orkeslös. Apatisk. Trött. Ledsen. Skamsen. Jag fylls upp med en äcklig skuld över att jag borde veta bättre nu. Jag borde inte hamna här.
Vad för förebild är jag nu för mina barn?
Vill jag lära dem att prioritera alla andra före sig själva, att behandla sin egen kropp och själv illa.
Nej verkligen inte.
Men jag ser det nu. Jag ser det snabbare nu.
Jag accepterar att jag hamnat här igen. Jag har fått lite mediciner att hjälpa mig över vattenytan. Jag vet vad jag behöver prioritera och lägga fokus på just nu.
Jaget. Jag behöver mig.
Elden falnar men den glöder.
Jag är på väg upp igen.
Fine.
2022-03-15 - 11:52:17 / Just don't
Jag är så arg. Arg på min kropp för att den inte orkar träna. Arg för att den bars gråter. Arg för att den inte kunde bära dig. Arg för att den har gått upp i vikt.
Arg för att den inte orkar.
Jag orkar inte just nu.
Benen är trötta och uppförs backen är lång.
Tröttheten brutal.
Utan sömn fungerar ingenting.
Ingenting är jag.
Jag fungerar inte.
Men jag vet.
Det kommer vända.
I will be fine, just hold me closer for a while.
2022-03-12 - 23:15:51 / Orden från mig
Kanske är det lättare nu. Blir lättare nu.
När det är klart. När det är över.
Alla tankar som han bygga broar, sätta berg, montera slott.
Luftslott.
Nu ska alla tankar bort, iväg, dirigeras om. Tårkanalerna är så genomsköljda, kinderna är torra, ögonen svullna.
Tonen är kort, på udd till snäsig. Jag önskar jag fick stänga in mig. Ligga i sängen, gråta, sova och gråta lite till.
\nKanske är det som var meningen med allt. Att lämna energier, den spända kroppen. Känner mig lealös ena sekunden för att i nästa tvingas in i ett pokerface för att hantera vardagen. Vill så gärna kunna sätta ord på det.
\nKanske är det som var meningen med allt. Att lämna energier, den spända kroppen. Känner mig lealös ena sekunden för att i nästa tvingas in i ett pokerface för att hantera vardagen. Vill så gärna kunna sätta ord på det.
Kunna yttra mig. Men tar bara stopp.\n
Finnas. Finns. Fanns. Funnits.
When the night feels like forever
2022-03-12 - 01:55:15 / Orden från mig
Jag skulle inte falla isär, det var tanken. Jag måste hålla ihop. Tårar syns inte i mörkret. Jag fulgråter i bilen mellan patienter, försöker få luften att räcka. Jag måste hålla ihop. Bara lite till. En trasig själ överlever det här med. Tack för att du håller ihop mig när jag bit för bit faller isär.
