Jag har så svårt att skilja mig från dig.
Så länge som jag var tvungen att leva mitt liv igenom dig så vet jag ibland inte vad som är mina reaktioner och vad som är dina. Om mina känslor har egna färger eller om dem alltid fått färg av dina.
Är depressionen ett eko av dig, en skugga av dig som alltid kommer vara en del av mig. Eller är det min egna sinnesstämning som är såhär tillfälligt?
Tillfälligt var det ja, inom mig vet jag att det onda går över, ångesten kommer dämpas och livet blir återigen ljust.
Men när det gungar i mina känsloregister så vet jag inte om det kanske är en bestående fas i mitt liv. Jag kanske alltid kommer vara deprimerad från och till? Äpplet faller kanske inte så långt från trädet.
Tanken skrämmer mig lite samtidigt som den känns trygg och varaktig. Tanken känns bekant. Som om någon har sagt det till mig för längesen. Det kanske hon också gjorde? Du kommer alltid vara sårbar, precis som jag. De orden ekar. Samtidigt som jag är rädd att dem kanske bara är påhittade. Du sa så ofta att mina känslor inte var verkliga, att mina upplevelser inte var mina. Att din version var den enda rätta, att dina känslor var dem enda som stämde. Hur ska jag då nånsin veta om mina tankar är mina egna? Om mina känslor är mina? Om mina upplevelser faktiskt är sanna?
Skakar, gråter, hulkar. Hjärtat slår flera hundra slag.
Nu gör det ont igen. Ångesten, mörkret.
Bara ett litet piller till. Mediciner på mediciner.
Men min ångest ser inte ut så.
Min ångest är stillsamt kontrollerad. Slits itu på insidan, står och betalar i kassa kön på Ica.
Tårarna bränner konstant bakom ögonlocken och känslorna trycks ner i svaljet med tvång.
Små små droppar får lita sig ut samtidigt som jag hackar löken till kvällens köttfärssås.
Skulle aldrig öppet visa min ångest.
Jag måste ha kontroll, kontrollerad av mina inre jävla demoner. För fan mig själv om jag inte är en duktig flicka.
Kommer aldrig bli frisk, medfödd obalans. Bubblan som sprack när den trasiga barndomen och den mörka tonårstiden började. En explosion av mörker som bara två personer fick se, bara två personer visste om. Så jävla förstörd och trasig.
Lifesupport. Mediciner, psykologen, familjen.
Doktorn säger att mina närmsta anhöriga är dem som kommer rädda mig, hålla mig i balans, på banan. Men min självkontroll är så stark, så tänk om dem aldrig förstår, aldrig ser. Det där trasiga mörkret som aldrig tycks läka. Aldrig verkar pusslas ihop, limmas och lagas i sömmarna. Äckliga, fula demoner som slår igenom och förstör. Jag kommer aldrig bli frisk, bli fri från dem. Medicinerna ska hålla dem i schack, hålla mig på den normala linjen.
Aldrig i skyarna, aldrig på botten. Bara någon medioker gråzon. Hålla mig levande men aldrig vara levande. Eller är jag det?
Ser jag inte hur vackert livet är, hur jag lyckats slå iväg, mota bort demonerna för att ta mig framåt.
Jag borde vara så fruktansvärt tacksam för vad livet har gett mig, för vad livet ger mig. Tacksam för att jag är vid liv.
Nu blev det rörigt igen, dessa tankar som bara hoppar och far likt karuseller i en virvelvind.
Trasigt, vackert, skört, underbart, sårbart.
Kontrollerad och instängd ångest.
Fasaden får aldrig spricka, min högsta önskan.
Att bara få hejdlöst falla ihop på golvet, krampandes hulkandes i den stora gråten att inte vara okey. Att då släppa ut, andas ut. I tryggheten, i trösten. Hos dig.
