Crises of confidence

2021-08-31 - 10:00:07 / önskan
Jag vet inte hur jag ska beskriva det. 
Mer än att det känns som det skakar. 
Grunden rör på sig och väggarna kommer närmre.
Någon form av ångest utan att vara ångest. 
Ingen hjärtklappning, ingen känsla av att svimma. Ingen salivutsöndring i munnen. Inga tårar som vill ut.

Allt trycks ihop, blir trängre och djupt.
Och jag bara längtar ut, längtar bort. 
Jag behöver mer.
Jag kan bli mer. Jag kan bli bättre. Jag ska nå dit en dag, kanske inte imorn, om en vecka eller om någon månad. Det får ta tid. Men jag vet att jag sakta förändras. 

Kan du förändras?
Vill du? 

-—-—-—-—-—-—-—-—-—-—-—-

Have you ever wished for an endless night?

2019-08-13 - 23:58:32 / önskan
Vi går runt varandra. I samma hus. Bredvid, bakom, framför. Tillsammans eller var och en för sig. 
När såg du mig senast? 
Verkligen tittade in i mina ögon och var fullkomligt närvarande och frågade hur jag mår, hur min dag varit eller bara bekräftade mig. 
När såg jag dig sist? 
När pratade vi samma språk sist? 
Vi går runt varandra. I samma hus. Bredvid, bakom, framför. Tillsammans eller var och en för sig. Men ändå som två ensamma själar under samma tak. 
Bekräftelse, se mig, ta på mig, lyssna på mig. Närvaro. 

And the feeling still remains

2013-06-16 - 19:37:35 / önskan
Jag har allt jag behöver, allt jag vill ha.
Mitt hjärta, mitt älskade hjärta vad du betyder för mig.
På onsdag blir vi ännu mera vi, sen är det midsommar och
sen är det inte många veckor kvar tills våran underbara lilla bebis är här. Tänk vad saker och ting kan förändras till det bättre på kort tid<3

Blickar mellan tomma ögon

2012-06-25 - 20:13:17 / önskan
Så rädd att du ska göra misstag
Så att jag ser svart och vitt
Jag vill vara din kärlek
Allt mitt är ditt

Så rädd att jag ska glömma bort dig
Du är så långt bort just nu
Vill ha kvar känslan inuti mig
Allt som är kärlek ger du

För dig finns jag
Finns du för mig?
Finns jag för dig?
För mig finns du

Så rädd att jag ska göra misstag
Som förändrar allting
Tänk om jag blir någon annan
Som inte känner någonting
Allt som är kärlek är du.

No one prepares you when choosing to stay

2011-11-09 - 21:26:35 / önskan

Jag vill möta dina ögon med elden som åskådare

2011-10-22 - 23:47:41 / önskan

är vi alla lika?

2011-09-04 - 10:47:14 / önskan
Längtan att känna sig behövd
Längtan att känna sig som någon
Längtan att bli omhållen
Längtan efter en mjuk beröring

Det är en längtan, för att jag vet att det finns någon därute för mig
Det är ingen saknad, det är en längtan..

I want you to notice, when Im not around...

2011-05-04 - 23:06:00 / önskan


I love my curves, but just want perfection....

Perfect

Jag tror att punkten är nådd, där vi gått över till en fas som kanske är på väg någon annan stans

2009-08-08 - 23:48:52 / önskan
Jag skulle vilja beskriva den här sommaren mellan dig och mig, hur allt har varit. hur allt har blivit.
Men hur jag än vrider och vänder på det hela finns det inget att skriva.
Vi har inte träffats denna sommar, en flyktig dag i hamnen och en mysig dag på badet.
Två korta tillfällen på en hel sommar, vi som alltid gjorde allt innan.
Det är väl så här det blir när studenten kommer så säger alla, men jag tror tamefan inte på det.
Har umgåtts hela sommaren tsm med någon som tar sig tid, fast hon inte har. Fast jag inte har. Man tar sig tid.
Är inte förbannand, inte sur, känns bara som att det är favorit i repris med ombytta sidor.
kille och jobb före vänner, fan vad sura ni var på mig den sommaren när jag inte kunde prioritera.
Nu handlar det nog inte ens om det, tror de handlar om vilja.

Moderna tankar om varandra
och Du liknar ingen annan
Antika löften som Vi blandar
tills Vi båda slutat andas
luften omkring...

Är Du lycklig nu?

Har Vi tid
innan allting tar slut?

Det var väl just det där med tid, känner på mig nu samtidigt som jag skriver att detta kommer bli ett långt inlägg
om tiden som vi bara låter rinna mellan fingrarna. Hur känns det egentligen när man inte är den närmasta längre,
när man slutar vara någons höger hand. När man inte är nummer 1 eller nummer 2 utan kanske har halkat ner och blivit nummer 3

Hon som kanske bara är ibland?

Jag vill egentligen inte skriva om alla tankar just nu, men gör jag det inte får jag inget sagt.
Sitter och dånar musik och skriver, tankar flödar och orden kommer ut men ändå blir det inte rätt.
Just nu känns de som om jag har carro bredvid mig, spelar våra låtar och tänker på vårat snack
om allt och ingenting som bara hon och jag förstår om saker och ting som ingen annan rår på.
Det finns vänner för allt, alla är så speciella på sitt sätt.

I gotta keep moving, keep on

Någonstans hittar vi dig igen

2008-11-07 - 10:25:03 / önskan
Skönheten gråter
i odjurets famn
Mördarna skjuter
till måls på varann'
Grannarna skriker av skräck
vid vart skott
Adjö, Angelina
Himlen har gått sönder
Jag måste skynda mej bort
             // M.wiehe

Across the universe

2008-08-04 - 19:37:40 / önskan


Let it be, i en grym version! Älskar denne film, Across the universe. Se den och ni förstår vad jag menar

Fix me

2008-06-24 - 01:25:24 / önskan

Du pratar om kärlek som om det vore en lek,
ett spel där ingen vinner. De handlar om att få så mkt som möjligt
En lek där jag tok KÄR och du tog LEK
Ändå är de mig som folk ser som slampig
Jag tror på kärleken, den rätta, den fina och den underbara
men att hitta den verkar vara som att hitta en jämn rand på en zebra.
Vissa dagar kan jag stå rakt, kalla mig stark och nästan stoltsera med vem jag är
och vissa dagar, vissa dagar önskar jag att jag kunde krypa ner under det varma täcket
Slippa känna den klibbiga luften, doften av svikenhet och avund.
För det är just vad det är, jag känner mig sviken av vem vet ja inte riktigt, av livet kanske.
Jag avundas alla mina vänner, för hur snygga de är, för hur bra dom är i skolan och för hur vackra
de är på väg att bli. Mina älskade flickor är på väg från tjejer till kvinnor o de är faktiskt sant
jag ser hur vackra de börjar bli. Känner mig stolt för att vara en del av dem. Fan vad ja ÄLSKAR mina vänner
vad vore jag utan dom? Vilket trappsteg hade ja hamnat på då?

Dagens låt: Missy Higgins - where I stood

Im not your sunshine

2008-04-29 - 18:51:47 / önskan

Jag önskar jag vore orörd, oanvänd. Liten och okunnig

Att jag aldrig hade träffat dig, du vackra, du stora. Önskar att jag aldrig mött på dig, kärleken. Önskat att jag aldrig blivit lekt med, blivit förrådd, blivit oförstådd... Det finns dagar då allt är bra, allt känns helt perfekt, som om solen står på precis rätt ställe och högerfoten går före vänsterfoten utan att jävlas med mig. När allt bara blir sådär löjligt nära gränsen till underbart. Dom dagarna gillar jag, jag gillar känslan av att bara vara flytandes. Som när man var liten. Man förstod inte mkt, man såg inte så mkt vad som hände i omvärlden. Allt kretsade kring sin docka och man tittade ut genom fönstret och önskade att man vore tillräckligt gammal som sina bröder så man också fick vara ute lite senare. Alla säger att det var såhär när man var liten, att det var enkelt och att problemen inte fanns där. Är jag onormal då?

Jag kommer inte ihåg min barndom såhär, jag kommer ihåg att jag lekte men att ja fortfarande tänkte på allting. Funderade över varför mamma var ledsen eller varför min riktiga pappa bara försvann. Är det för att jag har förträngt de gånger de varit riktigt bra när jag var liten för att de jobbiga tog över eller är de för att ja faktiskt inte kan minnas någon gång då jag som liten var alldeles lycklig och underbar och o vetandes om vad som hände runt omkring? Jag blir rädd när ja tänker tillbaka ibland för kan bara minnas två gånger då jag var riktigt bekymmersfri, den ena gången kan ja inte varit mer än 8 kanske.. Jag spelade Alfapet med mamma och med Robin. På slutet var ja så himla trött att ja la bara fula ord som ja inte ens visste vad dom betydde och alla bara skrattade och jag med. Jag kommer ihåg att ja tänkte "nu är jag stor för jag får spela ett spel som är från 12 år fast jag bara är 8" Men om jag tänker nu i efterhand så var de nog för många saker jag gjorde och förstod som man inte borde när man var i den här åldern kanske yngre. 

Den andra gången vet jag med säkerhet att jag var 10år. Det var precis när vi flyttat ut till buskhyttan, år 2000. Det var fotbolls EM på tv eller kanske VM jag och Peter satt och tittade på tv, vi var som två domare från tv-soffan, skrek åt tv: n och tyckte vi hade rätt. Jag visste att Peter kunde det han sa om fotboll men ja hade egentligen ingen aning om vad ja skrek för. Men de kändes bra att sitta ihop med honom, titta fotboll, dricka läsk och jag fick känna mig som vi hörde ihop. Det kändes som om det inte fanns något mer än de här. Som om allt var en lättsam lek.


Jag säger att min riktiga barndom tog slut när jag var 10år, för efter de kom allt stort ansvar. Efter det var jag sen "stora och duktiga" flickan, flickan som inte skulle gråta, som inte skulle tycka synd om sig själv. Jag blev flickan med ansvar. Jag levde inte livet längre utan livet levde genom mig. Nu i efterhand vet jag att man inte ska vara som jag var när jag var 10, man ska inte behöva se och höra de saker ja fick göra. Men samtidigt känner jag mig så dum som skriver de här, skriver för vem? För att någon ska höra eller läsa om vad ja upplevt. Ännu en sviken och bortglömd barndom till vilken nytta att beklaga sig över, gjort är gjort och kan inte fås ogjort.