Huvudet exploderar, biter ihop både fysiskt och mentalt. Säg inget nu då bryter jag ihop, faller till marken likt niagarafallet. Störtar. Ångest.

Nånstans vet jag att det inte gått så fort. Det är inget stup, ingen brant backe. Men neråt går det. Förmodligen Nånstans runt jul. Jag borde kanske ta hjälp be/ändra om andra mediciner. Ta kontakt. Men önskar någonstans att du såg, att du uppmärksammade det som vi båda redan vet. Att du vågade säga till. Du mår inte bra och det är okey, vi löser det. 

För nog vet du. 

Kort i tonen, inget tålamod, sover ofta eller inget alls, irritation, sämre minne, dålig koncentration, självförakt, aggiterad, flyktig, offer. 

 "Se upp I backen annars får du 1000 hål i nacken"

Förr sa man ju så, i snön, i pulkan. När jag tittar på mina barn känns det som att det är så bekymmersfritt att vara barn. Men vetskapen är mycket större än så. Problemen är bara i nivå många gånger med sin ålder, och ibland bär man sina egna föräldrars bagage.

Åh vad jag hoppas att mina barn aldrig behöver må såhär. Känns som om mitt psyke är för alltid trasigt, snårigt och komplicerat. Att jag är mindre älskvärd för det. 

Ställer mig o duschen, bränner mig på strålarna för att sedan isa mig kall. Ett sorts självplågeri för att lätta på ångesten. Förr gjorde jag så jämnt, ett numera avvärjt mönster. Men ikväll känns det skönt. Kan inte springa, kan inte träna. Förkylningen har boat in sig i lungorna. Men duschen känns bra, en stund. 

Sätter på mig underkläder, pyjamas, raggsockar. Dukar fram cola och lördagsgodis. Sätter på mig den hemliga masken  dags att vara mamma, melodifestival. Lördag. Ångesten sätts på paus igen och bilen fortsätter rulla nedåt för varje gång.