Behöver du verkligen oss?

"Förr trodde jag att det värsta i livet var att bli alldeles ensam, utan vänner. Men nu vet jag att det värsta i livet är att vara omringad av människor som säger sig vara ens vänner men som får en att känna sig ensam"

Alla dessa tankar som gnager sönder mitt huvud,
flera nätter utan sömn.

Det bästa är att hålla sig undan, hålla sig ifrån.Blir beskjuten från alla håll, fuck it.
Inte ens nån idé att sätta ord på vad jag känner,det leder bara till problem. Allt är ett enda stort problem. Fuck it.

Så trött på dessa humörsvängningar. Trött på att vad jag än gör så passar det inte eller blir fel. Spelar ingen roll om jag är hemma eller på jobbet. Allt blir bara fel. Lust att skrika till både min älskade och patienter "gör det själv då om det fan inte passar" men kniper käft som alltid. Tar åt mig av allt och känner mig skör och liten. Allt gör ont och allt känns toppen gärna på samma gång för att göra mig lagom frustrerad och snevriden.
Just don't. Even if you want to.

Allt finns bara i mitt huvud. Alla dessa banala känslor och stormar som karvar genom kaos och magi. Jag vet inte ens om det handlar om dig längre. Om någon. Mer än hos mig.
Om jag bara kunde städa bättre, lägga det där överkastet rätt på morgonen, förbereda maten mer exakt eller bara känna att jag ler för att jag vill le och inte för att hålla mig stadigt i kurs med vänner och kollegor. Allt är bara en jävla myt.
Blir arg. Vreden kryper ut och gör sig påmind igen.

Är det normalt att känna sorg efter 7år?
Är det patetiskt att sakna efter så många år?

Dörren är stängd.
Utelåst från själen.
Jagad av tanken.
Sömnlöshet.
Apatisk.

Drömmer att jag är vaken, att jag jobbar. Dropp, ronder, anhöriga, prator, läkare, blodsocker, blodtryck, insulin, skalor, magar och urinmängder. Moler och gnager i huvudet. Konstant stress, konstant hunger efter sömn.
Sen slår allt runt igen, när det blir såhär. Att min trygghet skakas runt, vatten droppar trillar nedför kinden och mitt organiserade kaos exploderar ut i ett potpurri av färger.

Jag färdas tillbaka i tiden, helt plötsligt är jag 7-8år, ensam i mitt rum och försöker förneka hur ja mår. Sväljer ner allt och nickar och ser glad ut, trots att ångesten bara är förnamnet och rädslan är på sin spets. 13år senare och jag står här igen, ingen rädsla men samma ångest. Paniken. Det liksom bubblar upp. Bubblar runt.

Hur tung kan ryggsäcken bli innan vi faller bakåt,
hur många timmar av vakenhet kan förstöra dygnsrytmen
Tårar, dessa droppar. När tar dem slut?

Får jag dö så dör jag.
Får jag krascha så kraschar jag.
Just nu så orkar jag inte mer av det här.
Dör lite inombords varje gång. Precis som jag gjorde som barn.
När jag äntligen byggt mig stark så börjar jag rasera igen.
För vad?

På bussen hem.. Regnet slår mot rutan och vinden piskar det gröna fordonets sidor.
Ser på vattenpölarna, undrar vilken våtfläck som är störst. Vilken pöl kan kväva mig?
Ser löpsedlarna "ung kvinna drunknade i vattenpöl, hon var blond..."
Min kropp känns, den gör ont. Eller min kropp mår nog egentligen bra.
Men mina demoner. Dem gör mig så illa. Alla dessa tankar som kommer tillbaka,
misshandlar min självkänsla, mitt självförtroende. Och denna våg, denna jävla våg.
Får mig att bryta ihop, falla sönder och samman. Dör lite inombords.

Många jagar mig, men jag kommer aldrig ifatt.
Alltid försent.

Can't really explain.. Its all in my head. I know it is.
It's always just in my head. But...

Fuckface.

Känns som att balansera på en tunn tråd,
antingen går den av när som, eller så klarar jag mig hela vägen fram.
Jag vet att det vänder, jag vet att det vänder. Jag intalar mig att det kommer vända.
Någon gång kommer jag bli normal, för en stund, sedan blir jag jätte glad en stund för att sedan falla en stund.
Jag vet att det vänder, vänder runt, runt, runt.
En normal nivå med mediciner sägs det. Jag blir bara trött utav dem, för trött för mitt eget bästa.
Men tydligen ska jag må bra av dem sägs det, jag vet inte. Ser inte skillnaden själv..

En sån här dag då man inte orkar mer, då man bara vill ge upp precis allt.
En sån där dag då man lyckas ta sig upp ur sängen och inser att det ändå inte spelade någon roll.
En sån där dag man inte vill dö, men man vill inte leva längre heller.
En till sån där dag då jag måste försöka förklara mig för tomma ansikten som aldrig kommer förstå varför jag inte försöker mer, eller varför jag inte kämpar lite till.
En sån där dag då jag verkligen försöker, jag kämpar hela tiden med att inte falla. Att inte känna lockelsen av att avsluta allt, att bara göra sig av med ångesten och paniken över att leva.
Jag försöker, försöker hela tiden tänka framåt, tänka positivt.
Men när det inte går, när det verkligen inte går att se den ljusa sidan av livet. När jag bara faller, faller utan livlinor, utan någon som helst hjälp att ta mig upp. Vet inte ens hur man tar emot hjälp längre.
Vill så gärna förklara, vill så gärna bli förstådd, vill någonstans må bra.
Men just nu orkar jag inte strida för min egen rätt att leva,
orkar inte besegra demonerna själv, jag kan inte.