Springer ifrån mig.

Det gör ont i hjärtat. Tiden är liksom borta och den kommer aldrig igen. Faller in i någon sorts sorg av känslan att jag kanske aldrig blir gravid igen. Samtidigt som jag är övertygad över att vi kommer få fler fantastiska små skapelser i vårat liv. Bara att det inte är jag som ruvat dem. 

Sorgen ligger nog i kroppen. Att min kropp inte vill att min kropp helt plötsligt inte kan. 

Enligt doktorn så kan den. Det finns inga "fel" 

Personligen tror jag felet sitter psykiskt. En spärr, ett sorts mentalt kyskhetsbälte. 

Jag borde lära av vår son. När han pratar pratar han alltid om nu. Läsa Alfons nu, bada nu, gå till parken nu. Allt ska ske just precis nu. 

Medan jag själv inte ens står med foten i varken nuet dået eller framtiden.  Står mest och vacklar, velar och sörjer. En sorts mental kroppslig sorg över att livet inte blev som jag planerat och ett försök till att acceptera att det är som det är just nu. 

Där befinner jag mig.