I don't dare to ask, the fear of rejection is stronger than the
possibility of success. Ärlighet.
Finns många ord jag skulle vilja skriva ut, skriva till hela världen för att någon ska veta.
Eller egentligen spelar världen ingen roll, jag vill att du ska veta, bara du. Miss you.
Afraid of feeling the stumbling feelings that are not yet to come, I know they will be there.
They always come, too fast, too much. Frusen.
Skulle du förstå om jag gav dig chansen att förstå? Almost

---

Ont i bröstet, ont i hjärtat, ont i själen.
Ingen som undrar vart jag är, ingen som bryr sig om jag kommer hem
ingen som undrar hur min dag varit, ingen som egentligen bryr sig om jag ätit eller sovit den senaste veckan.
Ingen som egentligen vill veta hur man mår. Ingen att dela sig med.
Ont.

You're leaving
and all I can do
is wait here with patience
until you return
I'm sorry that we've ever met
cause I feel the pain thats just round the corner

I see you in every mirror
and I turn around
just so see you were there
I long to be near you
I'm longing to hear you
but right now I'm letting you go

everywhere you go
I will let you know
my flame still burns for you
and everything you do I'm sitting alone with your picture
your eyes burn like fire
right into my heart
I'm longing to hear you
I long to be near you
but right now I'm letting you go..

Jag saknar Andreas, behövde bara skriva ut det i luften idag.
Jag vill inte ens sakna honom. Men kämpar inte emot, utan lyssnar på "vår" musik
och saknar honom. Vad gör det engentligen? Snart ska jag sova och då är det en ny dag imorn.
Punkt.

---

Jag var inte beredd på detta känslomässiga kaos som uppstod ikväll.
Tårar har fallit på vägen hem. Många.
Jag har visst ingen ordning i mitt kaos.

Vart ringer jag nu när tårarna rinner längs med kinderna,
när ångesten griper tag om hjärtat och borrar sig in.
När luften går ur en och strypkänslan är total.
Vem ringer jag nu?
Du förstod aldrig mitt kaos, men du fanns där.
Höll om mig, tröstade mig. vem ringer jag nu?
Jag har visst ingen ordning i mitt kaos.

Det gör ont i hjärtat. Du saknas.
Jälva dig. Jävla inihelvete dig.
Det gör ont i själen, det gör ont i hjärtat.

Du har målat bilder i mitt huvud nu, hur NI har det. Hur NI lever.
Jag frågade. Du svarade.
Är lika förbryllad varje gång att jag varje gång lyckas känna medömkan med dig,
att jag lyckas känna förståelse för dig. Är det för att du vet hur du ska säga saker och ting,
eller är det för att jag fortfarande känner så starkt för dig?
Känns fortfarande som allt vänts mot mig, det är MITT fel att saker blev som det blev,
det är MITT fel att DU lämnade mig.
Men ärligt talat, DU lämnade mig, och DU hade lämnat mig tidigare i tanken...
Ett SMS är INTE en orsak till att man bryter ett 3årigt förhållande... Inte enligt mig.
Jag vet vad jag gjort och nu spelar det väl ingen roll längre för det finns aldrig ett VI igen.
DU och hon kommer leva erat lyckliga liv i erat om målade hus med vita lister inomhus istället för bruna,
med barn som springer i gräset och med dans i hallen.. LEV ni. Jag är faktiskt glad för er båda..
Men vänd inte allt emot mig, DU lämnade mig utan en ordentlig anledning, och DU valde att flytta ihop med en annan
två månader efter att jag flyttat därifrån. DU valde att det skulle bli såhär.
Nu väljer JAG att JAG inte vill ha något med dig, henne eller huset att göra. Vill få det sista klart så JAG kan gå vidare och leva MITT liv utan att må dåligt. JAG vill må bra, UTAN DIG... Trodde aldrig jag skulle säga dom orden..
Men nu är det sagt..

Besatta av en saga tillbringar vi våra liv med att leta efter en magisk dörr och ett förlorat kungarike.

Försöker att inte tänka.
Försöker att ignorera.
Men jag är besviken.
Hur FAN kan man ha så lite respekt för en annan människa?
Nej. Det är inte okej.

---

Jag såg dig för första gången i lördags,
även om du pratade om flickan från fjärran
men du blev innerlig och sann.
Du hade ögon som berusade mig, din blick.
Tack vännen för att jag får vara din vän..

Är så sjukt jävla förbannad just nu.
Vill hänga ut dig för allt just nu, men inte ens du förtjänar det så grymt.
Förstår bara inte hur du kunde vara så respektlös?
Hur hon kan flytta in i "vårt" hus efter bara nån måndad och att det nu passar med att måla om huset
i de färgerna jag ville ha, köpa köket vi ville ha...

Jag blir fakiskt mest bara förbannad av att du inte har respekt nog att säga det till mig att du
är tillsammans med henne, utan att jag får reda på det via en jävla msn och facebook bild?
Och hur du fortsätter ljuga för mig nu.. Jag vet redan allt, ska fan posta allt jag vet och bevisa det för dig.
Bra att du är lycklig, du förtjänar lycka och hon om någon förtjänar att må bra,
det är väl det som är värst, jag är så jävla förstående till hela situationen..

Jag hade rätt, hon flyttade in i huset. Hon ligger i mitt sovrum,
på min sida av sängen och barn springer på gräsmattan där i sommar.

Kan ens förstå hur jävla mycket du har sårat mig?
Kan du ens förstå hur jävla hårt det här tar på mig?
Och värst av allt är att du inte ens har lite kurage i kroppen att ringa
upp när jag ringer..

Tillit är som en såpbubbla ....Vacker och skör!
Varsamt behandlad kan du se dig själv speglad i alla regnbågens färger.
Minsta ovarsamma beröring och den är borta för alltid!
Men förtjänad och trygg i rätta händer belönar den dig med den djupaste lojalitet!
Omtanke...lyhördhet och respekt är alltid grundstenar när man leker med en annan människas sinne och kropp

Du har sabbat all tillit, all förståelse och all respekt för mig nu.
Men du bryr dig inte ens, brydde du dig ens när du krossade mig första gången,
eller hade du redan inlett allt med henne då?
Frågorna är många. Natten är lång. Klockan ringer 05 imorn.

Vaknade imorse, eller ja det vet nu ju redan hur min morgon såg ut.
Men precis innan jag skulle gå till det nya jobbet fick jag världens panik.
Nästan pinsamt att erkänna och när A läser detta kommer han förmodligen bara skratta och le åt det.
Iallafall..
Precis när jag skulle ta mina taxben och gå utanför dörren, kände jag paniken "jag klarar inte det här" "jag vet inte vad jag håller på med" "Kan jag verkligen allt det här själv nu" sen gick det över till "Du har inte sagt att jag kommer fixa det här, du har inte gett mig ditt stöd över att jag klarar det här"

Så tvekade faktiskt nästan till att gå till jobbet imorse, för kände mig totalt värdelös och
du "min man" hade inte önskat mig lycka till, vi har ju knappt pratat. Jag behövde ditt stöd.
Erkänt och klart. Patetiskt att tro att man inte klarar sig själv, dagen gick galant.
Men saknar fortfarande känslan av att berätta för någon hur dagen har varit,
att berätta om vad som har hänt..


Tvekade faktiskt länge om jag skulle erkänna för de nu som läser min blogg om detta paniksyndrom på morgonen,
sen tänkte jag att det är väl en del av processen, en del av mig. alltså en del av det jag vill delge mig till er.
Nu börjar jag återvända till tanken att jag klarar mig själv, har gjort det alltid innan så varför skulle jag inte klara mig nu?

6km ren powerwalk och springtur hjälpte inte.
Är lika sur och jävlig ändå.
Och värst av allt att det gjorde så förbaskat ont när ja sprang att jag blev förbannad över
att ja inte ens kunde ta i mitt bästa heller.
Så nej. Idag ska jag fan i mig inte vara social med någon,
ska sura ifred och städa för o se om det blir bättre..

Don't take your eyes off the trigger
I'm not to blame if your world turns to black

Minnen efter minnen ska glömmas bort, förintas, försvinna och rinna ut i sanden
Minnen som byggde ihop oss, vi. Du & Jag.
Minnen som länkade samman mitt liv med ditt liv, pusselbitar som passades ihop, lades tillrätta
och förevigades. Nu ska allt bara tyna bort, helst vara glömda igår.
Bilder byts ut, smycken tas bort, kläder slutar användas och jag blir en sorts bortglömds t-shirt som man tar fram ibland för att konstatera att jag borde ligga längst ner och längst in i klädhögen.
Jag är något använt, förbrukat och missanpassat.
Men du värdesätter mig än, för jag finns fortfarande kvar i din krets. Du har inte släppt mig än. Tidsfråga?
Kanske. Eller så har du den beryktade krisen alla talar om, vilsen i dig själv, vilsen i livet. I världen.
Någon gång måste du bli själv, känna av tomheten. Att inte duga.
Någongång kommer du att sakna mig med.
För det är allt jag gör just nu, saknar dig.
Igen.
Punkt.

Det var du som släppte hiroshima, det var du som släppte bomben
Jag stod bara kvar.
Det var du som gav mig kaoset, att bli ensam. Att bli själv.

---

Jag står på egna ben nu,
Jag gör inte rätt nånstans men jag sköter mig själv
Jag känner mig lika svag nu som då.
Men jag står på egna ben.
Jag överlevde, jag lever någonstans.

Det krävs så lite, nåra minuter och jag faller platt igen

Jag vet inte ens om det finns någon mening med att berätta saker och ting just nu,
jag vet redan hur allt kommer sluta. Jag vet redan vad som kommer ske.
Avstånd.
Jag är rädd för att förlora nånting som inte är nånting, jag vet att det kommer
ändras alltihop.
Det känns lite som sista droppen faktiskt, nu finns det ingen mening med att ens stanna kvar här.
Min verklighetsflykt blev inte så jävla lång, när den slog omkull mig och sparkade på mig när jag redan låg ned.
Nu är jag fast i mitten av ett helvete och av en verklighet jag inte känner till.
Hur tar jag mig ur det här?

Det är ganska tragiskt när man tränar hårt, äter "bra" eller iallfall betydligt mindre
men sen super bort helgerna en efter en. Då är träningen totalt värdelös.
Jag måste sluta dricka bort allt, även om jag älskar känslan av att tappa kontrollen
släppa hämningarna och leva efter begär och ren vilja. Men slangbellan kommer tillbaka,
och slår hårdare för varje gång. När jag kom hem i eftermiddags efter en riktigt bra helg 
men äventyr på alla håll o kanter så kände jag mig bara tom.
Det slog mig hur j*vla inte bra det här är, visst jag glömde alla mina känslor under helgen
och all min ilska över hur j*vla lite ja måste betytt för honom fick komma ut och fick sköljas ner med god dryck.
Men nu då.. Jag gick en powerwalk på nästan 9km med min finaste Emma.

Jag gjorde två ostmackor och vitlökskrocketer med b-sås och åt. Som jag nu bara vill spy upp igen för att jag känner hur fettet bara sipprar ut i kroppen. Tur att min mage motarbetar mig just nu så ja slipper behålla skiten i kroppen ändå. Såhär vackert har jag misshandlat min kropp idag, att jag fan inte tar tag i min kost seriöst. Tur att alla dar inte består av sånt här skit rent ut sagt.

Så dagens mat:
Frukost: 1 kopp kaffe, 1 kopp te. 1 smörgås med skinka. 1 glas pressad frukt (inge socker)
Lunch: nada
Middag: 8 vitlökskroketter, 1 msk b-sås och 2 ostmackor och massa vatten.
Träning: 9km powerwalk

---

Du känner mig utan och innan, du vet att jag lyssnar om det är något
och du vet precis hur du ska använda det på bästa sätt.
Du har aldrig utnyttjat min tillgivenhet, aldrig gjort mig illa.
Men hur ont gör inte ignorans?
Jag vet att jag bad dig att sluta bry dig om mig, att jag bad dig
att hata mig, att inte älska mig mer. Jag bad dig att lämna efter att du lämnat mig..
Men det gör så ont nu.

The best way out for you is to leave,
go and never make me feel like this again...