Jag är ingen som tror att jag kan förändra världen,
Jag vet att jag kan förändra min egna värld.
Jag är ingen som tror att en ensam individ kan ändra miljarders människors synsett
Jag vet att om jag kan ändra en person kan den personen i sin tur ändra någon.

Im not a sinner nor a saint, Im just a girl with visions and dreams
I have the power to engage and commit to my dreams
I dare to find myself on the wrong paths and I dare to change them.

När allt rasar ska jag vara ditt ljus, så att lågan aldrig dör
När livet är tugnt ska jag andas dina andetag
så att ditt hjärta aldrig slutar slå
Jag ska lyfta bort din börda från dina axlar så att din kropp orkar hålla sig uppe ett tag till
När livet sviker dig, när livet går ifrån dig så kommer jag stå kvar.
En pelare som håller dig uppe, som stöttar dig så du inte faller
Jag ger dig min tro och mitt hopp, så att du orkar stanna kvar ett tag till.
För min kärlek tll dig är det som håller mig vid liv.

Från början skrevs dessa rader till en vän som förlorade en vän.
Ikväll skriver jag ut dem på bloggen till alla som behöver.
Till alla som behöver några ord för att klara lite till, som behöver några rader för att orka lite mera.
Jag är ingen helare, jag är en medmänniska...

Jag visste hur hon kände, jag visste vad hon var tvungen att göra.
Hon hade tappat sitt, så hon fick mitt. Rakblad.
Hon var på nivå 5, hennes gladaste jag men ändå det sorgligaste.
På nivå 6 visste jag att hon inte fanns längre. Att hon skulle försvinna för evigt.
Jag satt och kollade på när hon skar igenom huden
Det blev djupt, som om hon grävde ner det under huden.
Det droppade blod, längs med armen, ner på golvet. Hon log.
Hon fortsatte le, hennes påklistrade leende.
Men ändå så äkta. Hon kände lycka.
Hennes form av lycka.
Varför lät jag dig fortsätta så min älskade vän?




Hittade det här nedklottrat i en gammal skrivbok från när jag var 12år..
Undrar egentligen vad som pågick i mitt huvud, varför jag såg världen som så mörk..

Fågeln flyger från livets makt, fågel flyger bort från jakt
Den vill inte känna smaken av blod, den flög iväg och alla förstod.
Den kräver ingenting, bara vindens lycka
Den behöver ingenting, inte ens ord att tycka
Silvertårar från vita fågelns kind, springer lätt nedför som en hind
Finns inget slut på tårar som dem, kommer en kommer alla på vår jord
Dem slutar aldrig rinna, för tårar av silver kan aldrig försvinna.

Samtidigt som jag kan tycka det är lite skrämmande att jag såg på livet såhär
beundras jag över att jag kunde uttrycka mig i tidig ålder och att jag faktiskt ser livet annorlunda nu.
Progress...

Förlåt för att jag inte började idag som jag sa att jag skulle.
Att bara vara vaken idag är en kamp, men att blunda hjälper inte.
Idag andas jag för att överleva, idag äter jag för att jag måste.
Idag lever jag bara för att överleva.

Någonstans ekar det i mig, någon som en gång sa.
"Du väljer att må dåligt, det är inte något som blir. Du gör alltid ett aktivt val"

Vad gör vi nu?
På en stilla landsväg mellan Överboda och Brännland.
Vart är vi på väg?
Ett mörkt skogslandskap att förvillas i.
Hittar du?
Ingen destination, inga mål. Vi reser, för resans skull. Inte för målet.
Höger eller vänster?
Det spelar ingen roll. Jag går. Jag går dit benen tar mig.
Vart är vi nu?
Det spelar ingen roll, vi har varandra...

Avtryck. Vackra avtryck på min hud efter dig
Dina fingertoppar som orört trevar längs med min kropp
Din närvaro berör mig. Du säger ingenting, du ser bara mig där och då
Inget förflutet, ingen framtid. Bara nuet. Kravlöst. Villkorslöst.
Små handvikta plåster som du varsamt placerar på mitt inre
Turbulens i min själ som du reder ut och slätar över, bara genom din närvaro.


- Varför just jag?
Du ställer frågan som en lätt viskning men med ett djup och förväntan
- Du behövde mig, är det enda svar jag kommer på. Du sökte och du fann.
- Varför just jag?
Jag frågar med samma nyfikenhet och glöd
- Du skickade ut signaler, din blick, din närvaro av ditt handslag när vi möttes.
- Vad gör vi nu?
Du frågar denna gång med ett skratt, och en viss osäkerhet
- Finns det ett vi?
En rak enkel motfråga som bemöts av en kyss.

Du gör små små angrepp i min vardag, inte att jag inte vill.
Bara det att jag inte är beredd..

Have you ever been so desperate that you would to anything to help someone,
to just get a little bit near and say "hey, Im here, always here"

Du är en fackla som sätter eld,
eld på vapen, vapen på mitt inre.

En revolution utan hinder,
det är nog mer min evolution.
Skapande händer, byggnader med pappers ark i min själ
Sanningen är redan där, jag har bara inte yttrat orden

Jag vet faktiskt inte vad det är med mig nu.
Hela dagen har varit bra egentligen men hade vissa uppenbarelser idag.
Jag känner mig något skakad, något förvirrad, något oärlig.

Som om jag stod och tittade på mig själv i mitt eget liv,
en utanför-kroppen-upplevelse. Jag såg, reflekterade och förstod.
Ingen egentlighändelse, bara något av ett långt glömt minne.
Du nådde mig igen, du lyckas nå mig trots att jag släppt dig fri.
Befriad från dig men ändå bara en tanke ifrån.
Jag vet faktiskt inte längre. Punkt.

Det finns en väg som är påväg härifrån.
Dit fötterna leder när hjärtat fått nog,
Stilla. Tyst.
Det finns ingen prestige i döden
Våga leva, våga leva tills du dör, för dör ska vi alla.
Värdighet. Mod.
Styrkan att resa sig upp från askan och blicka framåt.
Fälla ut sina vingar och våga flyga igen.
Vilja. Möjligheter.
Det finns en väg som är påväg härifrån,
dit benen bär när viljan finns.
Där blicken blir vidare och självförtroendet större.
Feel the fear and do it anyway