Precis kikat ett avsnitt av House, en serie jag aldrig direkt följt innan.
Tyckte han var för elak och sarkastisk om allt, tills jag tillslut fastnade. Det kom fram en riktigt bra poäng i serien dock. Ett par som bestämmer sig för att skiljas,  dem älskar varandra, älskar deras rutin dem har men ingen av dem är lyckliga.
Har länge funderat på varför så många föräldrar som håller ihop för sina barn
eller par håller ihop för att det är så rädda för att vad som händer sen om man går isär. Rädslan dels för det praktiska, var ska man bo, hur går ekonomin, vem ska ha barnen, vilka saker är mina/dina osv. Sen självklart den här känslomässiga delen, hur ska jag klara att vara själv, saknad av närhet/sex, saknad av en annan person vid ens sida, saknad av att vara två. Att lämna någon man faktiskt älskar, lämna någon som ändå stått en nära.
Jag stod själv där för ca 8månader sen, i ett förhållande där vi älskade varandra men ingen av oss var nog egentligen lycklig den sista tiden. Fast självklart inbillade man sig att man var det, för att det var så "det skulle vara".

Men min mening går isär på den här punkten, om nu kärleken finns borde man väl kunna jobba på det som inte funkar, kämpa för att få det att bli bra och göra ett ärligt försök och sen bryta om det inte går?
Är det fel här att vilja ge allt, att aldrig vilja ge upp? Att fortfarande behålla ett hopp?
Samtidigt som jag känner precis som i serien, ibland kanske det är bäst att bara bryta innan det blir för smärtsamt
Att bryta när man tror man gett allt, när man är så slut i själen att man bara "ger upp" och går isär.


Kärlek är inte den lättaste delen i livet men förmodligen den mest underbara. Inte bara kärleken i ett förhållande utan i alla relationer och möten man har. Möten med patienter, möten med en ny vän, en förälder, ett syskon, barn, djur. Ja alla relationer är en del av kärlek enligt mig. Och man blir aldrig fullärd, det finns ingen "rätt" eller "fel" linje att gå, och alla möten är unika samt att alla människor är olika individer. Bara för att en sak har funkat med en person behöver det inte fungera i nästa. Alla människor är unika, miljön är en faktor och även vilken nivå man är på känslomässigt. Men det tror jag är rätt generellt, någon de flesta vet om.
Men alltför ofta glöms det bort. Några meningar jag själv har fått höra är "jag har varit med förr" "jag vet hur det brukar låta" osv. Vilket jag kan tycka är synd för jag är inte en tjej som alla andra, jag är inte en random brud.. Jag är jag och jag är på mitt sätt, en enskild individ, unik. Precis som alla andra i världen.

Kommer ni ihåg för ett tag sen att jag var med och tävlade hos Eriiza?
Jag vann tävlingen.
Alltså vann jag den super läckra turkosa sjalen, den tuffa ringen och sköna overknee socks!


Lycklig Tös!

Mitt hjärta pulserar ut "jag älskar dig" ut i mitt blodomlopp,
ner i tårna, upp i ljumskarna, ut i händerna, till mina lungor och tillbaka till hjärtat.
Jag älskar dig säger jag till mig själv. Utan att värdera, analysera eller komma med "men".
Jag håller inte alltid med, det går inte alltid lätt. Det gör ont mellan varven,
blir träffat med en 50kgs vikt tvärs över solarpleus och jag viker mig.
Men jag fortsätter upprepa mitt så kallade mantra, "jag älskar dig".
Jag låter det fortsätta pulsera igenom mig, tills det någonstans inte tar emot mer.
Självklart finns det dagar då jag tvivlar, då jag känner prestationsångesten,
alla problem, alla tankar bara väller över. Och vissa dagar vill jag inte ens ställa mig upp.
Men jag gör det, hur ont det än gör så ställer jag mig upp.


I believe in myself, knowing that I have everything I need to put my thoughts into action.

Jag faller fritt i dina ögon,
jag vet att du fångar mig med dina tankar.
Jag kastar mig utför,
för jag vet att nedanför står din famn och väntar
Jag vet att jag kan berätta allt för dig,
du skulle aldrig vända dig om och gå.

Jag vet vem du är, men undra om du vet vad jag känner för dig?

Varför är det så svårt att säga i klartext: Du är fan i mig underbar, eller det faktum att jag gillar dig mer än som vän..... Hur svårt ska det vara att säga det rakt ut, bara sådär..

Hallen

Badrum

kök

LP och EP skivor på väggen i vardagsrummet


















Suddiga mobil bilder måste vara the shit! Men här är delar av mig och mitt hem iallafall!
Sovrummet fick inte vara med, och inte hela köket heller.. Kommer kanske en annan gång.
Nu Truetalen och kvällsfika med mamma!
PoK

På inköpslistan när lönen kommer!
Finns det något godare en glögg en vinterkväll och nybakta lussisar..

Denna mix verkar god, i år smaksätts den med kaffe rostat av Arabicabönor.
Mumsigt! Förra året med saffran vet jag inte varför jag aldrig smakade och 09-apelsin var inte riktigt något som gick hem hos mig, och året innan missade jag blåbärs version. Lite synd, den hade nog varit god nu när jag lärt mig äta och tycka om blåbär!

Jag vill flytta till Arvidsjaur.
Kom på det under en tur ute i höstmyset idag!
Solen skiner, lövhögar överallt och jag tror jag blivit kär i hösten.
Ett nytt steg i mitt liv, alltid hatat hösten men tror nu att jag är smått förälskad.
Gick och tänkte på var jag skulle vilja bosätta mig som färdig sjuksköterska.
Och det bara ploppade upp att jag vill bo i Arvidsjaur.
Så ja, nu står jag i bostadskö i norrbotten.

PoK

Efter lite eftertanke blev det en tripp till Linköping idag istället.
Vilket var extremt lyckat!
Hittade så sjukt mycket saker till hemmet, till mig själv och inte minst
ett av mina bästa skoköp på länge<3
Kommer nog en bild imorn när jag har hela outfiten så får ni se.

En konversation från dagen:

Emma: Ska vi svänga här? Typ nu? Där?
Jag: Inte vet jag, jag har inte körtkort. Kanske, jag vet inte
Emma: Men hallå, vart ska vi då?, ska jag svänga?
Andra varvet i rondellen..
Jag: Emma.. Jag mår illa..
Emma: Seriöst, efter två varv i rondellen?
Jag: Ja....
Emma: Jag är lika dan när jag inte kör bil, två varv är ett varv för mycket i rondellen..
hahaha, tur att vi är som vi är, och inte som vi borde :)

Tack älskade Emma för en underbar dag I linköping! <3

 

Jag vet inte om det är för att jag har sett på en av de mest söta filmerna genom tiderna,
eller om det faktiskt är så att min magkänsla är rätt.
Brukar sällan känna av min magkänsla för är så styrd av tankarna ifrån hjärnan.
Men idag, ikväll.

Jag är redo
Skriv allt
Skriv inget
Ta allt
Ge allt
Förlora allt
Sanningen är bara min

Du är bokstäverna som formar mina ord
Du är impulserna i min hjärna som får mitt hjärta att slå
Du är blodet som får mina artärer att pulsera
Du är den som inte bara tittar utan ser,
Den som inte bara lyssnar utan hör
Den som inte bara påverkar utan känner.
Du får mig att vilja utvecklas,
Du får mig att bli trygg.
Trygghet som jag inte kännt på över ett halvårs tid.

Någon dag kommer jag att säga det här till dig,
utan att förvänta mig samma känsla tillbaka.
Inte ikväll, men det är denna känsla det skrivs låtar om...

Hands, Just hands. Det är så vackert med händer i alla dess former.
Bilderna hämtade från weheartit.com

Skulle vilja skydda dig från alla faror jag ser, från alla mörka moln och regnet som når din hud.
Skulle vilja tala om för dig hur mycket du betyder för mig, hur underbar du är.
Önskar att våran kontakt var bättre, eller annorlunda. Men låter det vara för nu.
Du är den som borde stå mig närmst, mitt eget kött och blod.
Tycker det är så svårt att finnas där för dig, jag försöker att inte tränga mig på
att inte gå för nära, att inte fråga dig. Men vill finnas där för dig.
Vill ge dig min hand, vill ge dig en kram. Nån dag står vi där du & jag. Det är bara du & jag kvar.
Vi mot världen. Bror och syster mot världen. Med världen.

Kommer göra ett otroligt egotippat inlägg nu, bara för att jag är den bästa i mitt liv på att vara mig.
Och för att jag känner mig smått fantastisk idag!

Jag vill andas bredvid dig, smaka på dina läppar
ditt berusande leende och din vilda blick.
Jag vill känna dina händer runt min hals, stilla den sista luften ur mina lungor
Jag önskar du var här. Punkt.

Många minnen från olika tidsepoker gör sig till känna inatt.
Delar av mitt liv som "ung och ovetandes" innan kärleken kom in i bilden.
En del av mitt liv där allt stod på sin kant och det enda som upprepades i mitt huvud var att min bror var död.
Minnen från när vänner satt och skrev testamenten ihop där man undrade vem som skulle få vilka bokmärken och vem som skulle ärva den rosa tröjan.
Minnen av hur texter skapades och hur musiken kom till.
Minnen av en kyss, av ett par ögon, minnen av A.
Hur jag kom dit efter en fest på kvällen, galet snygg kom jag in i hans hall, hans haka låg på golvet
och den kvällen ändrade allt. Det var då.

Nu är det nutid, druckit en flaska rosé ihop med fina tjejor.
Nu kommer efter dyningar och funderingar.
Jag undrar egentligen inte mycket, mer än vad han gör ikväll...

Just nu har jag ett stort leende på läpparna,
eller jag har haft det hela dagen.
Mår bra, riktigt bra! Har "ringt" samtalet, vilket löste sig.
Har köpt ytterligare lite saker till lägenheten, fått upp halva ljudsystemet
och bestämt mig att måla om köket till helgen! Super.

Dansar mig ner till stan för att gå på sena bion med Robert,
dags för sista Harry Potter filmen.
Robert är en av de finaste vännerna jag har, vi har så kul ihop.
Bio för några veckor sedan då blev det sista transformers, hade en underbar midsommar ihop
och nu bio igen. Man kan aldrig få för mycket av honom! :)

När inte hjärnan hänger med, går hjärtat på impuls. Spontanitet och lust.
Upplevt flera inslag av spontanitet idag. Och jag älskar det. Tackar Marcela för en fantastisk fotografering ute på Stendörren idag!