Men ibland, vissa dar gör det så ont att vi inte är där ännu. Vet att så småningom är vi där när någon annan inte är där. Men ibland gör det så ont ändå. 

Längtar av efter att få vara gravid efter en bebis. Ett syskon åt vår fina son. 

En dag i drömmarnas land slår drömmarna in.💛

O sen så kommer den.

O man tänker okej. Hej. Vad gör du här?

Suck...

Nästa månad kanske.. då kanske...

Ett brev till en kär vän som står mig så oerhört nära. Som stöttat mig från ung ålder. 

Denna kvinna har nu fått cancer. 

En dödlig cancer. 

Vet inte exakt prognos, vet bara att det inte är så lång tid kvar. 

På jobbet faller det så naturligt och lättare att prata om döden kärleken och livet. På jobbet är det inte lika svårt att prata om cancern även om alla har den. 

Men att skriva ett brev med några ord några rader. Tankar och känslor som Bara flödar runt i huvudet men får inte ner något alls på pappret.

Vill bara tala om hur fin hon är, vilket hjärta hon har och vilken kraft hon fört med sig.  

Hennes ljus. Alltid sett henne som en ljus ängel. 

Men känns som orden inte räcker till. Vad ska mina ord föra med sig som kan hjälpa henne på denna svåra väg. Vet att inget hjälper nu men önskar henne få det så lugnt, smärtfritt och ljust som möjligt. Men låter för banalt på ett papper.

Söker desperat efter ett citat, några meningar, några ordföljder som inte är mina men som ändå kan beskriva hur jag mår utan att ändå bli för nära och personliga.

Som om mina egna ord inte duger på att beskriva en känsla i min kropp. Eller är det flera känslor. Flera sidor av samma känsla. Jag vill inte gräva ner på djupet o leta reda på vad jag känner. Är så rädd att bryta ihop och aldrig komma upp igen. Så jag biter ihop och säger att det är jättebra. Kanske blir någon irriterad på mitt leende "vad fan är hon glad för" varför mår hon "jättebra". 

Tänk och jag kunde vara ärlig. Men då kanske folk reagerar med "ta av dig offer koftan finns folk som mår sämre än dig".

Nu blev det några meningar. Inga meningar som egentligen beskriver hur jag mår. Men meningar som åtminstone kom ut. 

Lättat lite på bägaren.

Gårdagen som var så bra på alla sätt, glad och lycklig. Till att sen falla in i nån sorts apati dagen efter. 

Idag har jag ingen motivation, 

Inget driv. Inget "jag vill."

Idag kan jag ingenting mer än att existera. 

Vad hände där? 

Jag vågar, jag kan. 

Det kommer bli bra till slut.

Vi har en lång väg framför oss men det kommer bli bra.

Nu har vi en varm och skön resa att se fram emot och det ska bli underbart. 

Idag tror jag på livets kraft.

Närmre än på länge. 

Ser ändå att nästa år kommer bli ett bra år. 

Nästa år börjar vi resan för oss, familjen. Vi. 

Tack för en bra start💜

Springer ifrån mig.

Det gör ont i hjärtat. Tiden är liksom borta och den kommer aldrig igen. Faller in i någon sorts sorg av känslan att jag kanske aldrig blir gravid igen. Samtidigt som jag är övertygad över att vi kommer få fler fantastiska små skapelser i vårat liv. Bara att det inte är jag som ruvat dem. 

Sorgen ligger nog i kroppen. Att min kropp inte vill att min kropp helt plötsligt inte kan. 

Enligt doktorn så kan den. Det finns inga "fel" 

Personligen tror jag felet sitter psykiskt. En spärr, ett sorts mentalt kyskhetsbälte. 

Jag borde lära av vår son. När han pratar pratar han alltid om nu. Läsa Alfons nu, bada nu, gå till parken nu. Allt ska ske just precis nu. 

Medan jag själv inte ens står med foten i varken nuet dået eller framtiden.  Står mest och vacklar, velar och sörjer. En sorts mental kroppslig sorg över att livet inte blev som jag planerat och ett försök till att acceptera att det är som det är just nu. 

Där befinner jag mig.