Jag sitter i mörkret. På avstånd hör jag snarkningar och djupa andetag. 

Det känns som att tiden står still. 

Allt i min kropp gör så ont, känner hur psyket dräneras dag för dag. Jag visste att det skulle bli såhär, jag var förberedd på 9 månader. 

7 månader har gått, jag är en superkvinna som ger liv åt ett barn. Igen. Jag kommer klara det här. 

Jag önskar bara att du såg mig. Bekräftade mig. Älskade mig. Känner mig så ensam. 

Jag vet att det inte är lätt. Jag tappar fokus, tålamod, livsglöd och orken. Jag ser bitvis ut som 7 svåra år i en uppsvälld kropp. Vantrivs i alla extra kilon. 

Sen känner jag dig sparka, du vackra och underbara barn. Min kropp är ditt tempel, din boning. Klart jag måste älska och ta hand om den. 

Jag vill tro att jag är en empatisk och kärleksfull fru, en bra vän och gör mitt bästa i mitt jobb. 

Mitt liv har större delen handlat om prestationer, prestationssamhället. Jag duger för att jag presterar, jag duger när jag presterar. 

Många år av terapi har fått mig äntligen att inse att jag duger för att jag är jag. 

Jag är ingen prestation som ska bedömas, värderas eller reflekteras kring. 

Jag har tagit hand om mig själv, gett mig själv andrum, frisk luft, tid för själavård som jag brukar säga. Det är viktigt för alla, i olika utsträckning. Men för mig är det nödvändigt för att inte bli sjuk, för att inte sjunka ner i en depression eller springa iväg i en hypomani. För att hålla mig i balans.

Men så kom slutet av hösten, när vabben aldrig tog slut, mörkret kom med december och vabbet fortsatte långt in i februari. Vi slutade sova, vi gick in i varandra, på varandra och väggarna trycktes ihop. Huset gick sönder, sömnen försvann helt, psyket bokstavligen skrek NEJ stanna upp du får inte glömma dig själv! Men det är klart att jag glömde mig själv. In time of crises put yourself a side, 

Borde nog mer vara som på flygplan "Var vänlig och ta själv först på dig syrgasmasken innan du hjälper andra"

Vi är olika känsliga. Och här är jag enormt sårbar.

Jag måste ta hand om mig själv lite mer när allt annat pressar och stressar mig. Annars hamnar jag här. Orkeslös. Apatisk. Trött. Ledsen. Skamsen. Jag fylls upp med en äcklig skuld över att jag borde veta bättre nu. Jag borde inte hamna här. 

Vad för förebild är jag nu för mina barn?

Vill jag lära dem att prioritera alla andra före sig själva, att behandla sin egen kropp och själv illa. 

Nej verkligen inte.

Men jag ser det nu. Jag ser det snabbare nu.

Jag accepterar att jag hamnat här igen. Jag har fått lite mediciner att hjälpa mig över vattenytan. Jag vet vad jag behöver prioritera och lägga fokus på just nu. 

 Jaget. Jag behöver mig. 

Elden falnar men den glöder. 

Jag är på väg upp igen.

Arg för att den inte orkar. 

Jag orkar inte just nu. 

Benen är trötta och uppförs backen är lång.

Tröttheten brutal. 

Utan sömn fungerar ingenting. 

Ingenting är jag. 

Jag fungerar inte. 

Men jag vet.

Jag skulle inte falla isär, det var tanken. Jag måste hålla ihop. Tårar syns inte i mörkret. Jag fulgråter i bilen mellan patienter, försöker få luften att räcka. Jag måste hålla ihop. Bara lite till. En trasig själ överlever det här med. Tack för att du håller ihop mig när jag bit för bit faller isär.

För mycket tid att tänka, för lite tid för förnuft. Minnen som är läkta, men en kropp som saknar lust. 

Jag hoppar mellan broar, mellan verklighet och oförstånd. 

Jag försöker ta sats, springa tills benen inte bär, se hur länge kroppen behåller sitt allmäntillstånd. 

Jag planterar frön dit förlorade själar vattnar, till det som växer upp och vaknar dött. 

Jag en kärleksfull mamma, en trött förälder som så gärna önskar att ett knyte blir fött. 

En vaken natt som så många gånger, vrider och vänder tills tankarna bränner men leder aldrig till något bra. Kanske saknar jag vänner, vad är det som händer? 

Sluta kontrollera, jag måste börja leva, tiden den bara går förbi. Oj vad jag missar, det vackra, det fina. Fastnar i ångestens livlina. 

Jag har alla verktyg, jag kan reparera, jag vet att jag kan, fan böra leva! 

Men just nu neråt jag treva, sjukdomen får mig att känna, men jag vet det kommer att vända. 

Då blir det vår igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig,

att det ska bli.

Jag går upp igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig,

att man kan.

<3

 

Huvudet exploderar, biter ihop både fysiskt och mentalt. Säg inget nu då bryter jag ihop, faller till marken likt niagarafallet. Störtar. Ångest.

Nånstans vet jag att det inte gått så fort. Det är inget stup, ingen brant backe. Men neråt går det. Förmodligen Nånstans runt jul. Jag borde kanske ta hjälp be/ändra om andra mediciner. Ta kontakt. Men önskar någonstans att du såg, att du uppmärksammade det som vi båda redan vet. Att du vågade säga till. Du mår inte bra och det är okey, vi löser det. 

För nog vet du. 

Kort i tonen, inget tålamod, sover ofta eller inget alls, irritation, sämre minne, dålig koncentration, självförakt, aggiterad, flyktig, offer. 

 "Se upp I backen annars får du 1000 hål i nacken"

Förr sa man ju så, i snön, i pulkan. När jag tittar på mina barn känns det som att det är så bekymmersfritt att vara barn. Men vetskapen är mycket större än så. Problemen är bara i nivå många gånger med sin ålder, och ibland bär man sina egna föräldrars bagage.

Åh vad jag hoppas att mina barn aldrig behöver må såhär. Känns som om mitt psyke är för alltid trasigt, snårigt och komplicerat. Att jag är mindre älskvärd för det. 

Ställer mig o duschen, bränner mig på strålarna för att sedan isa mig kall. Ett sorts självplågeri för att lätta på ångesten. Förr gjorde jag så jämnt, ett numera avvärjt mönster. Men ikväll känns det skönt. Kan inte springa, kan inte träna. Förkylningen har boat in sig i lungorna. Men duschen känns bra, en stund. 

Sätter på mig underkläder, pyjamas, raggsockar. Dukar fram cola och lördagsgodis. Sätter på mig den hemliga masken  dags att vara mamma, melodifestival. Lördag. Ångesten sätts på paus igen och bilen fortsätter rulla nedåt för varje gång.

Jag känner så mycket. Alltid jämnt. 

Överanalyserar, stora känslor. Många känslor. 

Jag är mycket, du vet, jag vet. De flesta vet. Iallafall dem som behöver veta. 

En period nu har jag älskat högt, älskat mycket, lycklig, fridfull och känt någon form av eurofori. 

För livet. Livet vi har i behåll, älskat helt utan uppehåll. 

Ballongen sprack för några dagar sen. Sakta dalar jag till marken. I en kletig pöl. Jag är en tom smörja. 

Ful. Äcklig. Tom. Känslolös. 

Det är väl bara en sån period igen. Ett dåligt avsnitt i en serie. Kanske två, kanske tre. 

Men jag kommer igen. Det blir snart vår. Det blir snart ljust igen.. Snart..

And how Can I live with myself after? 

Your longing, your needs.

Maybe it will tear us apart forever, maybe you will hold it against me. 

Maybe will we ever be as we were. 

Im not sure. 

Gav dig ett val Jag aldrig trodde du skulle välja.

Jag lovade att den dagen du önskar skulle jag aldrig stå i vägen. Nu är det ett vägskäl. 

Jag vill ge dig världen samtidigt som världen redan är här. För mig. 

Jag lovade..

Ask the question thats's been on your lips for the past weeks. 

Maybe it's a yes and no question, maybe it's so much more to it.. 

Maybe I just don't know anymore.

Mitt inre väsen som jag tejpat, limmat och slutligen rivit sönder allt för att läka det från början.

Dem där såren som fortfarande ibland gör sig påminda. Otillräcklig 

Vi fortsätter vara sådär lyckliga på utsidan. Som ett never ending rollspel nära en kollaps. 

Ibland fastnar jag i det förflutna. En vän som försvann som jag 10år senare ännu saknar. 

En chans jag aldrig tog, ett flyg som aldrig gick. 

Sen tittar jag på min nutid. Mina vackra barn.

Jag är så tacksam. Ni är det finaste jag har.

När nya konfrontationer slår an gamla mönster.

När hela jag uppfylls av känslor från förr som en reaktion på en vardagskonflikt. 

Att gå från 30år till 8år inom loppet av några minuter. 

Jag klappar på mig, påminner mig själv om min överlevnad, bekräftar känslan, andas ut. 

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. 

Mer än att det känns som det skakar. 

Grunden rör på sig och väggarna kommer närmre.

Någon form av ångest utan att vara ångest. 

Ingen hjärtklappning, ingen känsla av att svimma. Ingen salivutsöndring i munnen. Inga tårar som vill ut.

Allt trycks ihop, blir trängre och djupt.

Och jag bara längtar ut, längtar bort. 

Jag behöver mer.

Jag kan bli mer. Jag kan bli bättre. Jag ska nå dit en dag, kanske inte imorn, om en vecka eller om någon månad. Det får ta tid. Men jag vet att jag sakta förändras. 

Kan du förändras?

Vill du? 

-—-—-—-—-—-—-—-—-—-—-—-