Jag har så svårt att skilja mig från dig.
Så länge som jag var tvungen att leva mitt liv igenom dig så vet jag ibland inte vad som är mina reaktioner och vad som är dina. Om mina känslor har egna färger eller om dem alltid fått färg av dina.

Är depressionen ett eko av dig, en skugga av dig som alltid kommer vara en del av mig. Eller är det min egna sinnesstämning som är såhär tillfälligt?
Tillfälligt var det ja, inom mig vet jag att det onda går över, ångesten kommer dämpas och livet blir återigen ljust.
Men när det gungar i mina känsloregister så vet jag inte om det kanske är en bestående fas i mitt liv. Jag kanske alltid kommer vara deprimerad från och till? Äpplet faller kanske inte så långt från trädet.

Tanken skrämmer mig lite samtidigt som den känns trygg och varaktig. Tanken känns bekant. Som om någon har sagt det till mig för längesen. Det kanske hon också gjorde? Du kommer alltid vara sårbar, precis som jag. De orden ekar. Samtidigt som jag är rädd att dem kanske bara är påhittade. Du sa så ofta att mina känslor inte var verkliga, att mina upplevelser inte var mina. Att din version var den enda rätta, att dina känslor var dem enda som stämde. Hur ska jag då nånsin veta om mina tankar är mina egna? Om mina känslor är mina? Om mina upplevelser faktiskt är sanna?