I ett hav fullt av människor. Musiken skränar ut från högtalarna. Akustiken fångar upp ljudet och studsar det mjukt tillbaka. Men jag hör den inte. 

Jag hör bara alla skrik, jag känner inte förtröstan. Jag känner förtvivlan. Jag känner mig inte tacksam för åren vi fick, jag känner mig berövad på alla minnen  i aldrig fick skapa. 

Saknar dig. Jag saknar dig min bror. 

För mig är känslorna stora. 

När det gör ont skär det genom hela min kropp. 

Är jag glad är jag som en studsboll som inte kan sluta le. 

Jag överdriver inte. Det är min verklighet som känns såhär. 

Men dem kanske har rätt. Min känsla är sann, allt känns mycket större än det är. Men verkligheten ser inte ut så. Verkligheten har inte plats för någon som mig. Verkligheten är trång, kall och gjord för normaliteten. 

Hur höga krav jag hade på mig själv, omedvetet medvetet höga krav på dem. 

Dessa jävla demoner. Kan ni inte bara försvinna. 

Flera dagar har ni ätit upp mig.

Jag är tjock. Jag är ful. Jag duger inte. Jag är värdelös. Jag är korkad. Jag är svag. Jag är inte ett jävla skit. 

Vilken ångest är det du springer ifrån? 

Den som handlar om mig. Den som tar upp hela mitt jävla väsen. Den som dunkar huvudet i bordet och önskar att hon dog. Den jävla ångesten. 

Jag dricker vin, jag ler. Jag över tränar, över äter, över dricker. Kanske mår jag bättre sen? 

Kanske borde jag ta mina mediciner. Kanske skulle ångesten plana ut då. 

Vem bryr sig om alla dessa jävla kansken.

Psykiskt störd. Ärftligt. Jag är ett gift. Förlåt.

Jag borde fan skämmas.