Hur höga krav jag hade på mig själv, omedvetet medvetet höga krav på dem. 

Dessa jävla demoner. Kan ni inte bara försvinna. 

Flera dagar har ni ätit upp mig.

Jag är tjock. Jag är ful. Jag duger inte. Jag är värdelös. Jag är korkad. Jag är svag. Jag är inte ett jävla skit. 

Vilken ångest är det du springer ifrån? 

Den som handlar om mig. Den som tar upp hela mitt jävla väsen. Den som dunkar huvudet i bordet och önskar att hon dog. Den jävla ångesten. 

Jag dricker vin, jag ler. Jag över tränar, över äter, över dricker. Kanske mår jag bättre sen? 

Kanske borde jag ta mina mediciner. Kanske skulle ångesten plana ut då. 

Vem bryr sig om alla dessa jävla kansken.

Psykiskt störd. Ärftligt. Jag är ett gift. Förlåt.

Jag borde fan skämmas.