Jag sitter i mörkret. På avstånd hör jag snarkningar och djupa andetag. 

Det känns som att tiden står still. 

Allt i min kropp gör så ont, känner hur psyket dräneras dag för dag. Jag visste att det skulle bli såhär, jag var förberedd på 9 månader. 

7 månader har gått, jag är en superkvinna som ger liv åt ett barn. Igen. Jag kommer klara det här. 

Jag önskar bara att du såg mig. Bekräftade mig. Älskade mig. Känner mig så ensam. 

Jag vet att det inte är lätt. Jag tappar fokus, tålamod, livsglöd och orken. Jag ser bitvis ut som 7 svåra år i en uppsvälld kropp. Vantrivs i alla extra kilon. 

Sen känner jag dig sparka, du vackra och underbara barn. Min kropp är ditt tempel, din boning. Klart jag måste älska och ta hand om den.