Jag är sjuk i huvudet, snälla säg det bara.
2020-02-18 - 02:24:38 / utan andetag
Det blåser så huset skakar. Ventilerna tjuter till och stolarna på altanen välter. Natt ångesten är total. Den minsta vaknar varannan timme i nån sorts mardröm som aldrig tar slut. Hon vägrar bli hållen, får inte sitta bredvid, får inte gå. Tröttheten är total men insomnian är större. Vägen tillbaka från denna depp känns så jäkla lång. Offerkoftan stryper mig men inte fan får jag loss den. Självhatet är stort inatt, eller vem lurar jag? 24/7.
Känner mig oduglig, värdelös. Ohälsosam och osund. Ingenting spelar längre någon roll och djupet drar mig bara neråt. Jag orkar liksom inte. Jag vill inte dö, men känner mig inte levande.
Var tog du vägen? Glädjen. Hoppet. Lusten. Livet. Jag missar så mycket, orkar så lite. Fan.
How did I end up feeling so bad?
2020-02-07 - 20:35:16 / Just don't
Känslan av att bli övergiven.
Det känns som du överger mig.
Hjärnspöken. Du står rotad fast vid min sida.
Kanske överger jag mig själv?
Ett sinne som bara vill dö med en kropp som kämpar att leva.
Kolliderar i någon form av symfoni.
Vem äger livet? Eller är vi ägda av livet själv.
Hjärnspökena står på farstun och skriker "snälla lämna mig inte nu".
"Jag behöver dig". Det finns kanske inga hjärnspöken.
Det är lilla Cissi dom kämpar för att överleva i sin ensamhet. Ropar mot den enda tryggheten hon har. Sig själv.
Ensamma barn, vad ska det bli av dig.
