Det blåser så huset skakar. Ventilerna tjuter till och stolarna på altanen välter. Natt ångesten är total. Den minsta vaknar varannan timme i nån sorts mardröm som aldrig tar slut. Hon vägrar bli hållen, får inte sitta bredvid, får inte gå. Tröttheten är total men insomnian är större. Vägen tillbaka från denna depp känns så jäkla lång. Offerkoftan stryper mig men inte fan får jag loss den. Självhatet är stort inatt, eller vem lurar jag? 24/7.

Känner mig oduglig, värdelös. Ohälsosam och osund. Ingenting spelar längre någon roll och djupet drar mig bara neråt. Jag orkar liksom inte. Jag vill inte dö, men känner mig inte levande. 

Var tog du vägen? Glädjen. Hoppet. Lusten. Livet. Jag missar så mycket, orkar så lite. Fan.