Jag vill tro att jag är en empatisk och kärleksfull fru, en bra vän och gör mitt bästa i mitt jobb. 

Mitt liv har större delen handlat om prestationer, prestationssamhället. Jag duger för att jag presterar, jag duger när jag presterar. 

Många år av terapi har fått mig äntligen att inse att jag duger för att jag är jag. 

Jag är ingen prestation som ska bedömas, värderas eller reflekteras kring. 

Jag har tagit hand om mig själv, gett mig själv andrum, frisk luft, tid för själavård som jag brukar säga. Det är viktigt för alla, i olika utsträckning. Men för mig är det nödvändigt för att inte bli sjuk, för att inte sjunka ner i en depression eller springa iväg i en hypomani. För att hålla mig i balans.

Men så kom slutet av hösten, när vabben aldrig tog slut, mörkret kom med december och vabbet fortsatte långt in i februari. Vi slutade sova, vi gick in i varandra, på varandra och väggarna trycktes ihop. Huset gick sönder, sömnen försvann helt, psyket bokstavligen skrek NEJ stanna upp du får inte glömma dig själv! Men det är klart att jag glömde mig själv. In time of crises put yourself a side, 

Borde nog mer vara som på flygplan "Var vänlig och ta själv först på dig syrgasmasken innan du hjälper andra"

Vi är olika känsliga. Och här är jag enormt sårbar.

Jag måste ta hand om mig själv lite mer när allt annat pressar och stressar mig. Annars hamnar jag här. Orkeslös. Apatisk. Trött. Ledsen. Skamsen. Jag fylls upp med en äcklig skuld över att jag borde veta bättre nu. Jag borde inte hamna här. 

Vad för förebild är jag nu för mina barn?

Vill jag lära dem att prioritera alla andra före sig själva, att behandla sin egen kropp och själv illa. 

Nej verkligen inte.

Men jag ser det nu. Jag ser det snabbare nu.

Jag accepterar att jag hamnat här igen. Jag har fått lite mediciner att hjälpa mig över vattenytan. Jag vet vad jag behöver prioritera och lägga fokus på just nu. 

 Jaget. Jag behöver mig. 

Elden falnar men den glöder. 

Jag är på väg upp igen.