Det känns som mina hjärnceller förtvinar, försvinner.
Kommer inte ihåg gårdagen, en mindre vad vi åt eller vad barnen hade på sig. Duschade jag eller duschade dem?
Har jag inte skrivit ner eller fotat något från dagen flyter den förbi, utan minne. Jag snubblar på orden, tappar dem eller blandar ihop dem. Det kommer inte med enkelhet.
Jag trodde jag mådde bättre nu. Bitvis gör jag nog det. Men känslan av att tappa sinnet, tappa humöret, tålamodet, minnet. Jag är ingen bra mamma nu.
Det skär i hjärtat att jag känner att mitt föräldraskap dalar. Jag orkar inte vara den jag en gång var.
Vill kasta bort alla mina mediciner, bli verklig. Bli människa. Vissa dagar känns inte verkliga, vad är egentligen på riktigt?
Idag kom ett nytt piller, ett nytt piller som ska fixa en annan del av min trasiga själ.
Är jag inte mer trasig nu än innan?
Så jävla rädd att aldrig komma tillbaka, livet liksom passerar i en fart och jag är så dimmig att jag missar den. Hos mig står tiden still.
Nobody said it was easy,
No one ever said it would be this hard...
Känns som att historien går runt.
Vi går runt.
I ett ändlöst steg runt utan att egentligen gå framåt.
Barnen växer, tiden går. Vi blir äldre. Men vi färdas aldrig framåt.
Vår kärlek är djupare, starkare och mer öm.
What if that isn't enough?
Vill så mycket. Men vill ändå inget alls.
Så jävla trött på mina demoner.
Låt mig va.
You used to try to wake the beast in me
There's still a very sleepy part of me inside
I've been waiting to come alive
You stared into my eyes and turned to stone
And now I'm living all alone
In these four walls
Se mig.
Förstå mig.
Håll om mig.
Lyssna på mig.
Finns där för mig.
Hjälp mig.
Känslan av att bli övergiven.
Det känns som du överger mig.
Hjärnspöken. Du står rotad fast vid min sida.
Kanske överger jag mig själv?
Ett sinne som bara vill dö med en kropp som kämpar att leva.
Kolliderar i någon form av symfoni.
Vem äger livet? Eller är vi ägda av livet själv.
Hjärnspökena står på farstun och skriker "snälla lämna mig inte nu".
"Jag behöver dig". Det finns kanske inga hjärnspöken.
Det är lilla Cissi dom kämpar för att överleva i sin ensamhet. Ropar mot den enda tryggheten hon har. Sig själv.
Ensamma barn, vad ska det bli av dig.
Idag gör det ont. Så jävla ont.
Önskar jag kunde berätta, önskar du frågade hur jag mår. Kanske inte kan svara, men kanske kan vi dela på mörkret en stund.
Vill du hålla om mig?
Orkar inte vara själv här. Väggarna kryper tätare inpå, taket faller in.
Stanna hos mig en stund.
Jag borde resa på mig, jag måste ställa mig upp.
\nGå utanför dörren, komma iväg. Jag borde så mycket. Jag skulle orka lite till. Jag skulle orka jobba mer. Jag skulle så himla mycket.
\nKraschen. Landningen.
\nDet gör ont nu, allt gör så ont i min kropp. I huvudet. I själen. Cellerna skriker efter vila, återhämtning. Sömn.
\nSover, vaknar, somnar om igen. Oron kryper likt myror över kroppen. Jag orkar inte.
\nJag orkar knappt andas. Än mindre göra något annat än att existera.
\nJag existerar nu. Allt annat är överkurs. Allt annat får göras en annan gång.
\nFörlåt mig.
På väg. Jobbet.
Fastnar i bilen. Kommer inte ut.
Trycket över bröstet, hjärtslagen ökar, andetagen stegras. Vad hände?
Lilla flicka, ryck upp dig nu. Du är vuxen nu. Skammen. Psykstörd.
Jag är ingen.
Apatisk sitter jag kvar i bilen, likt en ballong tappar jag luften, tappar allt som håller mig samman. Ett skrynklig, skitigt lakan längst ner i tvättkorgen.
Ingen.
Dina känslor är inte verkliga. Ditt känsloregister existerar inte. Jag är ingen.
En våg av att inte duga skälper över mig. Begraver mig. Jag sa nej igen. Jag lever inte upp till dem höga kraven, till standarden. Jag duger inte.
Det gör ont. Ångesten kommer fort och rädslan över att inte vara tillräcklig blir stor.
Jag vet att jag duger. Egentligen så vet jag det. Men ändå så kollapsar hela mitt system.
Borde jag sänka kraven på mig själv?
Jag vill inte vara mindre än den jag är.
Vill inte vara sämre.
Jag vill bara duga.
Du är fan i mig oduglig. Orden hoppar ur min mun. Och där står du. Med dina vackraste blå och tittar upp på mig. Jag ser hur det river bakom dina ögonlock och jag känner hur din känsla av otillräcklighet studsar emot mig.
Vad säger jag?
Du är inte oduglig, det är ju känslan i mig. Jag duger inte. Vad vi än hade hittat på under dagen tyckte du det var tråkigt och inget dög. Min otillräcklighet fick mig att häva ur mig att du inte dög.
Jag menade aldrig att du inte duger, jag menade aldrig att såra dig. Min älskade.
Vi kunde inte mötas sen. Det var som om inget hade hänt för ett par timmar. Vi båda tittade åt annat håll. Livet, leken och elden fortsatte utan tveksamhet.
Inombords kände jag mig raserad, varför säger jag så till dig. Jag undrar var mina ord landade i dig. Hur du kände dig.
Jag borde ha frågat. Jag borde varit så mycket mer än jag var. På kvällen höll jag om dig. Sa förlåt för grodorna som ibland hoppar ur min mun.
Du är inte oduglig. Tvärtom du är alldeles perfekt.
Mamma älskar dig.
Förlåt.
Doktorn frågar hur jag mår och jag känner hur orden lägger sig på tungan och svarar Hur bra allt är med ett självbelåtet leende. Att livet känns balanserat och bra nu. Samtidigt som en röst i huvudet samtidigt frågar hur ärlig jag verkligen är?
Det blir bara problem om man mår dåligt. Men just nu lika många problem om jag mår för bra.
Så vi säger balanserat bra. Undankommer fler frågor och hamnar i ett fack med få pterkontroller och inga medicin ändringar. För jag mår ju bra eller hur?
Imorn börjar jobbet efter semestern. Känner mig inte direkt utvilad och känns mer som en semester att få börja jobba. Få känna sig behövd. Behövd på ett annat sätt än att tas förgivet. Kanske är det inte ens att vara behövd?
Fuck this demons, balanserad och lycklig var det.
Nu gör det sådär jävla ont igen.
Ångesten kommer krypande och tysta tårar rinner.
Känslan av att inte känna sig behövd, att inte behövas. Känslan av att vara ivägen. Känslan av att du faktiskt hellre ville vara själv.
Känslorna blir onödigt stora. Overkliga. Onödiga. Lilla Cissi tränger igenom, tar på sig skulden. Ber om ursäkt för sin existens, blir ledsen. Otillintetgjord.
Hur fan ska jag klara det här?
Cause I have no right to love you
When I chose to walk away
I have no right to miss you
When I didn't wanna stay
And I have no right to need you
And I knew what my heart was gonna lose
I have no right to love you
But I do, I still do
Yeah, I still do
Jag sköt, men inte beredd på skottet som avfyrades.
Inte beredd på denna våg av känslor.
Inte beredd.
Jag som varit så säker. Så medveten och känt mig någonstans färdig mentalt med beslutet.
Hela kroppen skriker NEJ. Alla celler undrar vad jag håller på med. Vad gör jag?
Nu är det försent. Korten på bordet. Du är klar för avfärd.
Inte beredd.
Trodde inte det skulle göra såhär ont. Trodde inte det skulle gå såhär snabbt.
Trodde inte du skulle vara såhär lugn.
Raserat. Raserad. På ett ögonblick försvann 8år. Ett meningsutbyte så var det över.
Im the one to blame men ändå kunde jag aldrig föreställa mig hur smärtsamt det är och kommer bli.
Hjärtat har brustit. Flera gånger om.
Skärvor av mitt innersta sprids ut och värker.
Det gör så ont.
Men jag har bestämt mig. Vi tar oss igenom det här med. Var och en på sitt håll.
Vi är inte ett vi längre.
Vi är ett du och ett jag.
All you have is your fire...
And the place you need to reach -
Don't you ever tame your demons
But always keep 'em on a leash
Kan någon väcka mig?Vill börja känna, vill börja andas igen
Ett barn kan dö av för lite kärlek,
Av att inte bli hållen
Att inte få kramas
Att inte få synas, höras
Att inte få känna.
Ett barn kan dö av att inte få omtanke
Ett barn kan dö av för lite värme.
Tänk om jag inte älskar mina barn tillräckligt.
Tänk om jag inte kramas tillräckligt ofta
Om jag inte låter dem höras, tar mig tid att lyssna.
Tänk om jag inte ser dem, inte tittar in i deras djupa små blå ögon och verkligen bekräftar dem.
Tänk om jag inte finns tillräckligt ofta.
Barn kan dö av för lite kärlek.
Känner mig så otillräcklig.
I need your loving words more often
Longing makes a heart go soft
I'm worried that you might be lost
I need to feel the love you give me
and the warmth your body brings me
Need to see it in your eyes
That you still love me
Do you still love me?
Du ber mig släppa taget varje gång vi ses.
Sluta kriga med mig själv.
Ge upp kampen av det som så länge hållt mig vid liv.
Du ber mig släppa kontrollen, låta kärleken komma in. Släppa någon nära inpå. Släppa in livet.
Du vet att det inte är lätt. Jag vet att det inte är lätt. Jag är så jävla rädd. Rädd för vad som tänkas komma kan.
Jag vill så. Jag vill så gärna andas på kärlek. Andas på livet. Ibland glömmer jag bort att andas helt. Ibland andas jag på ångest, ibland andas jag in depressionen, ibland andas jag inte alls.
Ibland slutar jag att andas. Det är lättast så.
Ångest.
Fet jälva ångest.
Men den syns inte, sliter mitt hjärta itu. Men
ingen ser.
Ingen ska få se. Splittras, går sönder, trasas samman.
Din ton är så hård,
till och med i ett litet "shh" så hör jag ilskan ifrån dig,
Ingen har gjort dig något men ändå är du så arg, kall och hård.
Vart tog du vägen?