Ångesten kommer krypande och tysta tårar rinner. 

Känslan av att inte känna sig behövd, att inte behövas. Känslan av att vara ivägen. Känslan av att du faktiskt hellre ville vara själv. 

Känslorna blir onödigt stora. Overkliga. Onödiga. Lilla Cissi tränger igenom, tar på sig skulden. Ber om ursäkt för sin existens, blir ledsen. Otillintetgjord. 

Hur fan ska jag klara det här?