Kommer inte ihåg gårdagen, en mindre vad vi åt eller vad barnen hade på sig. Duschade jag eller duschade dem? 

Har jag inte skrivit ner eller fotat något från dagen flyter den förbi, utan minne. Jag snubblar på orden, tappar dem eller blandar ihop dem. Det kommer inte med enkelhet. 

Jag trodde jag mådde bättre nu. Bitvis gör jag nog det. Men känslan av att tappa sinnet, tappa humöret, tålamodet, minnet. Jag är ingen bra mamma nu. 

Det skär i hjärtat att jag känner att mitt föräldraskap dalar. Jag orkar inte vara den jag en gång var. 

Vill kasta bort alla mina mediciner, bli verklig. Bli människa. Vissa dagar känns inte verkliga, vad är egentligen på riktigt? 

Idag kom ett nytt piller, ett nytt piller som ska fixa en annan del av min trasiga själ. 

Så jävla rädd att aldrig komma tillbaka, livet liksom passerar i en fart och jag är så dimmig att jag missar den. Hos mig står tiden still.