Jag känner så mycket. Alltid jämnt. 

Överanalyserar, stora känslor. Många känslor. 

Jag är mycket, du vet, jag vet. De flesta vet. Iallafall dem som behöver veta. 

En period nu har jag älskat högt, älskat mycket, lycklig, fridfull och känt någon form av eurofori. 

För livet. Livet vi har i behåll, älskat helt utan uppehåll. 

Ballongen sprack för några dagar sen. Sakta dalar jag till marken. I en kletig pöl. Jag är en tom smörja. 

Ful. Äcklig. Tom. Känslolös. 

Det är väl bara en sån period igen. Ett dåligt avsnitt i en serie. Kanske två, kanske tre. 

Men jag kommer igen. Det blir snart vår. Det blir snart ljust igen.. Snart..