För mycket tid att tänka, för lite tid för förnuft. Minnen som är läkta, men en kropp som saknar lust. 

Jag hoppar mellan broar, mellan verklighet och oförstånd. 

Jag försöker ta sats, springa tills benen inte bär, se hur länge kroppen behåller sitt allmäntillstånd. 

Jag planterar frön dit förlorade själar vattnar, till det som växer upp och vaknar dött. 

Jag en kärleksfull mamma, en trött förälder som så gärna önskar att ett knyte blir fött. 

En vaken natt som så många gånger, vrider och vänder tills tankarna bränner men leder aldrig till något bra. Kanske saknar jag vänner, vad är det som händer? 

Sluta kontrollera, jag måste börja leva, tiden den bara går förbi. Oj vad jag missar, det vackra, det fina. Fastnar i ångestens livlina. 

Jag har alla verktyg, jag kan reparera, jag vet att jag kan, fan böra leva! 

Men just nu neråt jag treva, sjukdomen får mig att känna, men jag vet det kommer att vända. 

Då blir det vår igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig,

att det ska bli.

Jag går upp igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig,

att man kan.

<3