Känner inte igen dig.

Känner inte ens igen mig själv.

Jag känner att jag är på väg under igen. På väg neråt i den där spiralen. Jag ger så mycket av mig själv, dag som natt. Jag ger allt jag har till 110%. Men glömmer mig själv. Dräneras. Energilös.

Jag är konstant trött, blir bitter och ibland till och med elak. Blir sjuk ofta. Jag kämpar inte emot. Allt får komma emot mig och äts upp av mig. Lagras inuti mig som en enorm hårddisk av mörker.

Jag har vart här så många gånger förut och tänker att jag aldrig lär mig. Klankar ner på mig själv. Men jag har lärt mig.

Denna gång är jag fullt medveten om vad jag gör. Jag låter mig lekas med som en trasdocka upphängd i trådar. Medveten om att jag ger så mycket utan att ta. Jag är rädd för att säga emot, säga ifrån. Övergivenhetsmönstret står och skriker och kramar sig krampaktigt fast "du blir lämnad om du inte behagar, om du inte ger allt" Vågar inte säga ifrån. Lilla Cissi är så rädd att bli lämnad igen. Även om stora Cissi, "realisten" vet att det inte blir så.

Jag måste ta steget att våga stå på mig,våga säga ifrån. Det här är mitt liv. Mitt enda liv att leva. Det är dags nu.