Orden hoppar ur min mun. Och där står du. Med dina vackraste blå och tittar upp på mig. Jag ser hur det river bakom dina ögonlock och jag känner hur din känsla av otillräcklighet studsar emot mig. 

Du är inte oduglig, det är ju känslan i mig. Jag duger inte. Vad vi än hade hittat på under dagen tyckte du det var tråkigt och inget dög. Min otillräcklighet fick mig att häva ur mig att du inte dög. 

Vi kunde inte mötas sen. Det var som om inget hade hänt för ett par timmar. Vi båda tittade åt annat håll. Livet, leken och elden fortsatte utan tveksamhet. 

Inombords kände jag mig raserad, varför säger jag så till dig. Jag undrar var mina ord landade i dig. Hur du kände dig. 

Jag borde ha frågat. Jag borde varit så mycket mer än jag var. På kvällen höll jag om dig. Sa förlåt för grodorna som ibland hoppar ur min mun.

Du är inte oduglig. Tvärtom du är alldeles perfekt. 

Det blir mörkt. Det blir kallt. En sorts hatkärlek till hösten.  Sommar blir definitiv i sitt avslut. Mörkret omsveper mig likt en mantel. 

Samtidigt som trädkronorna ändrar färg, doft av höstregn och morgondagg. 

Vacker men samtidigt så skör. Så kortvarig tills vinter är här igen.