Once you've told me, you will be lost without me.
Are you lost without me, or are you just pleased to be alone?
Jag vill fråga om du tänker på någon annan ännu, om du skriver med någon, om du träffat någon.
Jag vill inte veta, för det angår inte mig. Men jag vill veta för att göra det lättare för mig att våga ta steget.
Det svåraste med att hålla om är att släppa taget.
Kommer vi nånsin släppa varandra? Vill vi släppa varandra?
Vill jag? Är jag säker på mitt beslut.
Denna gången finns ingen återvändo, men tvivlet kommer ibland. Speciellt när jag ser hur vacker du är, hur gott du luktar och hur bra jag mår av din närvaro.
Sen hamnar jag där, ensam i lägenheten och känner mig så nöjd med tillvaron. Det är jag & barnen. Jag behöver det här.
Att stå på egna ben "på riktigt". Jag behöver få andas i en miljö som inte alltid är tryckt med smärta, oro och begränsningar.
Jag måste få landa.
Vi svävar mellan varandras svaga punkter, alltid lite för nära för vad vi borde vara. Men tryggheten är ändå där.
Hur avslutar man med någon efter 14år ihop?
You look at me, like you did when you were mine.
För mycket tankar,
För lite tid.
För mycket känslor,
För lite frid.
Ge mig luft, hyperventilerar, krackelerar, spricker i sömmarna.
Rädda mig inte, jag kan själv.
Jag kommer upp. Som så många gånger förr.
Jag blev någon annan.
Den jag kunde blivit, den jag blev. Var det menat såhär?
