För mycket tid att tänka, för lite tid för förnuft. Minnen som är läkta, men en kropp som saknar lust. 

Jag hoppar mellan broar, mellan verklighet och oförstånd. 

Jag försöker ta sats, springa tills benen inte bär, se hur länge kroppen behåller sitt allmäntillstånd. 

Jag planterar frön dit förlorade själar vattnar, till det som växer upp och vaknar dött. 

Jag en kärleksfull mamma, en trött förälder som så gärna önskar att ett knyte blir fött. 

En vaken natt som så många gånger, vrider och vänder tills tankarna bränner men leder aldrig till något bra. Kanske saknar jag vänner, vad är det som händer? 

Sluta kontrollera, jag måste börja leva, tiden den bara går förbi. Oj vad jag missar, det vackra, det fina. Fastnar i ångestens livlina. 

Jag har alla verktyg, jag kan reparera, jag vet att jag kan, fan böra leva! 

Men just nu neråt jag treva, sjukdomen får mig att känna, men jag vet det kommer att vända. 

Då blir det vår igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig,

att det ska bli.

Jag går upp igen.

Det trodde jag aldrig.

Det tror man aldrig,

att man kan.

<3

 

Huvudet exploderar, biter ihop både fysiskt och mentalt. Säg inget nu då bryter jag ihop, faller till marken likt niagarafallet. Störtar. Ångest.

Nånstans vet jag att det inte gått så fort. Det är inget stup, ingen brant backe. Men neråt går det. Förmodligen Nånstans runt jul. Jag borde kanske ta hjälp be/ändra om andra mediciner. Ta kontakt. Men önskar någonstans att du såg, att du uppmärksammade det som vi båda redan vet. Att du vågade säga till. Du mår inte bra och det är okey, vi löser det. 

För nog vet du. 

Kort i tonen, inget tålamod, sover ofta eller inget alls, irritation, sämre minne, dålig koncentration, självförakt, aggiterad, flyktig, offer. 

 "Se upp I backen annars får du 1000 hål i nacken"

Förr sa man ju så, i snön, i pulkan. När jag tittar på mina barn känns det som att det är så bekymmersfritt att vara barn. Men vetskapen är mycket större än så. Problemen är bara i nivå många gånger med sin ålder, och ibland bär man sina egna föräldrars bagage.

Åh vad jag hoppas att mina barn aldrig behöver må såhär. Känns som om mitt psyke är för alltid trasigt, snårigt och komplicerat. Att jag är mindre älskvärd för det. 

Ställer mig o duschen, bränner mig på strålarna för att sedan isa mig kall. Ett sorts självplågeri för att lätta på ångesten. Förr gjorde jag så jämnt, ett numera avvärjt mönster. Men ikväll känns det skönt. Kan inte springa, kan inte träna. Förkylningen har boat in sig i lungorna. Men duschen känns bra, en stund. 

Sätter på mig underkläder, pyjamas, raggsockar. Dukar fram cola och lördagsgodis. Sätter på mig den hemliga masken  dags att vara mamma, melodifestival. Lördag. Ångesten sätts på paus igen och bilen fortsätter rulla nedåt för varje gång.

Jag känner så mycket. Alltid jämnt. 

Överanalyserar, stora känslor. Många känslor. 

Jag är mycket, du vet, jag vet. De flesta vet. Iallafall dem som behöver veta. 

En period nu har jag älskat högt, älskat mycket, lycklig, fridfull och känt någon form av eurofori. 

För livet. Livet vi har i behåll, älskat helt utan uppehåll. 

Ballongen sprack för några dagar sen. Sakta dalar jag till marken. I en kletig pöl. Jag är en tom smörja. 

Ful. Äcklig. Tom. Känslolös. 

Det är väl bara en sån period igen. Ett dåligt avsnitt i en serie. Kanske två, kanske tre. 

Men jag kommer igen. Det blir snart vår. Det blir snart ljust igen.. Snart..