Har lust och säga så jävla mycket just, bara vara arg och sur men jag har inget egentligen att vara arg över,
jag är nog mest bara besviken. Men fattar heller inte varför. Besviken på att jag själv är dum nog att ha förhoppningar, eller är jag besviken på att det på något sätt kändes bra för första gången på riktigt.
Var längsen som någon fick mig o le sådär, le med hela kroppen om du fattar.
Ska jag vara ärlig förstår jag dig, du har ditt liv, som säkert är lite tryggare i Gnesta än där du brukar vara
men du har fortfarande ditt "tänk" från förut kvar. Jag vet hur jag har tänkt en gång,
låt ingen komma för nära för det gör så helvetes ont när personen försvinner. Har jag rätt?
Lust att referera till min favorit serie one tree hill "peolpe always leave"
Jag antar att jag hade rätt ändå, jag är kaos, och kaos och knas går inte ihop. Fattar inte att jag alltid försöker. Men samtidigt man försöker så länge man har hoppet. Och jag vet att du gillar mig, you told me. Och jag gillar dig. I told you. Men sometimes thats not it. You need courage and patience to get somewhere. So I've learned..