Tårarna rinner, jag kan inte stoppa undan dom
Jag kan inet gömma dom.
Men just nu är det ingen som ser mig, ingen som hör mig.
Är ensam hemma med en kåt katt som går runt och skriker ut sin desperation
för att hon inte får para sig. Och sen sitter jag där.
Tyst, snyftandes och ensam vid datan. Är alldelles för trött egentligen
för att något ska fungera i kroppen, men tankarna lyckas alltid hitta sin väg att fylla funktion
Hatar att vara ensamen, hatar att gråta i min ensamhet.
Kom hem älskling, jag behöver dig nu...
Kom tillbaka storebror, det skulle göra allt lite lättare.
Orkar inte slute tänka varför, för just nu i mitt stillasittande patetiska
vardag så sitter ja stilla och gråter över min döda bror fast alla säger att jag inte ska
Man SKA ju gå vidare, det är ju nästan 4 år. Som om det skulle vara lättare att gå viadare
fast det har gått 4 år.. Nej. Det är det inte. Har mer acceptans, ja. men lättare. Nej.
Så låt mig gråta, låt mig känna frustration och smärta. Låt mig vara.