Jag kom precis på mig själv, jag har gjort något jag sa att jag aldrig skulle göra igen.
Det har egentligen varit såhär väldigt länge, så det är ingen nyhet.
Men det var idag tanken slog mig.
Jag lovade mig själv ifrån förra gången, jag ska aldrig mer låta mig luras igen,
låta mig bli så öppen att jag ger mitt hjärta och delar mitt inre med någon igen.
Jag hade lovat mig det.
Sen kom en underbar människa, en underbar varelse och knackade på hemma hos mig.
Eller snarare jag knackade på hos honom. Och egentligen från den dagen visste jag att här blir jag fast,
här blir jag fängslad. Nu låter det hemskt men det är det förstås inte.
Jag blev fängslad av kärleken. Av ett manligt kön igen. Jag som lovade mig själv att jag inte skulle tillåta en sådan sak, och nu är jag där. Fängslad, lycklig och sårbar.
För det är ju precis det man är, man ger av sig själv till personen man älskar mest, man öppnar sig och visar alla bra sidor, alla dåliga sidor och alla kantiga och tvära sidor. Man öppnar sig fullständigt, man ger av sig själv till en sådan grad att blir man krossad i dags läget gör det så förtvivlat ont.
Nu tror jag inte på att det händer, för just nu tror jag på kärleken.

Men tanken slog mig idag, efter 2 års tid tillsammans med min älskade sambo så slog mig tanken att jag har nog aldrig vart så sårbar och lycklig som jag är just nu.
Det är en relativt skrämmande tanke, att man är så skör fast man är så stark.
Fast det är väl det som menas med att två är starkare än en, kärleken övervinner allt osv.
När två människor öppnar sig för varandra och blir någon sorts helhet tillsammans.
Häftigt är mitt ord val, vad är ditt?