På sätt och vis känns det som om jag åker iväg för att få inre frid, för att få lugn i min själ.
För snart exakt 5 år sedan, den 1 oktober 2005 var jag i Turkiet med min mamma och vi solade och badade och åt gott, sånt man gör när man är utomlands. Vi hade vart nere i ca en vecka och hade en vecka kvar till av vistelsen.
Men just den här dagen 1 oktober 2005, vädret var kallt, det blåste/åskade och regnade. Vi låg uppe på hotellrummet, min mamma hade fått "turistsjuka" och var rätt trött och dålig, jag hade klarat mig och satt
på balkongen och iaktog vädret samtidigt som jag åt en danonino (ni vet dom där små yoghurtarna i olika färger)
Kommer ihåg hela kvällen som om det var igår, eller som om det hände för en minut sen.
Det blev kväll iallafall och vi låg i varsin säng och pratade. Längtade hem och frågade oss vad mina bröder gör, och jag tänkte på min låtsas pappa Peter vad han gör och om barnet mår bra. Det var många tankar.
Vi somnade tillslut.

Klockan 01 eller om hon var 02 knackade det på våran dörr, jag hade hört innan att det hade ringt nedanför i receptionen eftersom den låg rätt nära våran balkong. Det var hårda och skarpa knackning och en lite yngre kvinna som ropade. Mamma gick och öppnade, hon var stressad och skrek nästintill att vi måste komma ner något har hänt.
Mamma gick ner och jag var trött och fumlade lite med kläder men lyckades somna om för någon minut innan det knackade på dörren igen. Samma unga norska kvinna drog mig i armen och sa att något fruktansvärt har hänt. Jag stängde dörren om rummet och vi gick ner. Det gick fort ned för alla trappor, nästan halvsnubblade i mörkret.
Alla tankar for omkring, vem hade ringt? Vad har hänt? Har mormor gått bort?

När jag kommer ner sitter mamma på en stol nästan mitt i det öppna matrummet. Hon gråter och nästan halv skriker ut sin sorg. Din bror är död, Jim är död. Sen snyftar hon och gråter, kramar om mig och fortsätter sina läten. Jag tror jag sitter kvar en stund, gråter chockad och vet inte vad jag ska göra. Ställer mig upp, går mot utgången (jag måste spy) det kommer inget, sätter mig ner. Alldelles tyst. Inga tårar ingenting. Vi sitter på en säng i ett av de gamla pensionatets rum. Det tillhör det äldre turkiska kvinnorna.
Jag sitter bara tyst, mammas kompis som var med på resan har kommit ner. Tror de kontaktar ving, eller om det var fritidsresor, jag kommer helt enkelt inte ihåg. Jag vet att det kommer en ung kvinna i 20-25års ålder ser rätt oerfaren och trött ut. Hon frågar mamma om jag behöver en läkare eftersom jag mest sitter stum och stirrar. (jag vet inte vad jag ska säga, hur jag ska bete mig eller hur jag ska vara.)
Mamma skakar på huvudet och säger att vi måste åka hem, vi måste hem såfort som möjligt.
Kvinnan säger att första flyget ni får plats med går till norge imorn natt (kändes som en evighet). Hur tar vi oss från Norge? Vi måste ju hem. Mitt huvud börjar snurra igen och jag mår illa. (måste spy) men ingen kommer..

Efter någon timme går vi upp på vårat hotellrum igen, de äldre turkiska kvinnorna som äger pensionatet kommer upp med varmt te, socker, honung, melon, fetaost. allt man kan tänka sig.. Men jag är i en annan värld, jag vill inte ha något. Jag har dragit fram resväskorna och slänger ner mina kläder förtvivlat, jag vill hem.
Jag tror inte på historien, jag tror inte att min storebror är död. Han fanns ju där innan vi åkte. han kan inte vara död. Han kan inte vara borta..

Efter mycket om och men och hit och dit kommer vi hem, trötta utmattade. Svensk mark.
Vi kommer till Nyköping, där är min andra bror, min morbror och många andra människor.
Vi ska tydligen åka och titta på han, titta på min döda bror. På kvällen sen kommer min låtsas pappa förbi, har aldrig varit så lycklig att se honom. Vi kramas, vi pratar. Vi gråter.
1 oktober 2005, en lördag natt. Han dödförklarades klockan 21.00 enligt obduktionsrapporten, han hade inga droger i kroppen bara alkohol. En motorcykel olycka, stora kroppspulsådern vid bäckenet hade slitits itu (om nu mitt minne av den hemska rapporten kommer ihåg rätt).
Vi var hemma måndag den 3 oktober igen, på svensk mark. Hela världen hade stannat, hela livet hade förändrats.


Nu åker jag tillbaka till Turkiet igen, en grannstad till där vi var då för 5 år sen. Åker med min sambo denna gång. Den 1 oktober ska vi åka in till Side, gå längs stranden för att sedan tända en khom Loy och låta den segla ut över havet. För att få frid, för att ge själen lugn till en så orolig plats. Orkar jag ska jag gå upp och besöka pensionatet igen, inte för att de kommer känna igen mig, mest bara för att se om allt ser ut som jag så väl kommer ihåg det.
Den här resan ska bli en bra resa, en vacker resa. Jag saknar dig storebror, varje dag men jag lever vidare som du hade velat att vi skulle göra. Jag lever vidare för att livet går vidare, utan dig. Men du finns alltid med mig. Alltid bredvid mig, alltid innuti mig. I mitt hjärta. Älskar dig storebror <3