Hade en urmysig vinkväll igår med Hanna, Madde, Emma, Linus och en kompis till honom.
Var trevligt och skönt att göra något.

Denna påsk är annars en pain in the ass rent ut sagt, blir avundsjuk på alla "familjemiddagar" "påskmiddagar" osv, inte egentligen för att jag har behovet av påskmat oså, mera att jag för en månad sen tillhörde någonstans.
Jag tillhörde en underbar familj och jag var en del av allt, jag hade inte trott att jag skulle fortsätta vara det nu i efterhand absolut inte. Jag är bara aldrig beredd, aldrig beredd på att jag inte tillhör någon längre.
Jag är ensam. Jag är själv. Sanningen är den att jag inte kan acceptera det än, min hjärna förstår det inte än.
Punkt.