Det skulle blivit 2 år och 8 månader idag, mitt längsta förhållande. Ett av dina kortaste.
Det gör så jävla ont i mig. Någonstans hoppas jag att det gör ont i dig med.
Att du saknar mig, att du önskar att jag vore hos dig. Jag vet inte ens om du läste mitt brev,
kanske läste du av nyfikenhet för att sen bli arg och kasta det. Jag vet inte och jag behöver inte veta egentligen. Så länge du vet vad som stod. Det kommer komma mera till dig.
Du har säkert inte ens hittat alla mina meddelanden som jag lämnat åt dig,
fast vet man inte vad man ska leta efter så finns det inte. Men nån dag märker du,
någon dag hittar du dom. Du kommer inte sakna mig mer för det, du är ju lycklig nu eller hur var det?
Jag låter sarkastisk men jag vet att jag inte menar något med det, är bara så ledsen för hur allt blev
och för hur allt är. Hur allt bara rasat ihop, rivits isär och försvunnit..

Ge mig en av dina stenar och jag formar den till en byggsten, ge mig lite fix och jag börjar lägga grunden.
Jag har en sten, men vill lägga den ihop med din sten..



Första bilden jag tog på dig, innan vi ens fanns. Första bilden du tog på mig, första helgen jag var hos dig efter att vi bestämt att det var vi.


Sista bilden som jag vet är tagen på oss, din mamma kan ha tagit bild på julafton det vet jag inte om hon gjorde. Men det är sista bilden jag tog på oss, 4 december 2010..