Det gör ont i hela kroppen av att se på bilderna.
Bilderna på dig och henne.
Förstår inte varför det kan göra så ont fortfarande, varför mina känslor inte dör ut.
Mitt hjärta gör så ont just nu, varje liten del skakar och blöder.
Kan det inte bara ta slut nu, jag går ner på mina bara knän och ber om en minnesförlust.
Jag vill inte komma ihåg dig längre, jag vill inte ens minnas det liv jag levt ihop med dig.
Jag vill inte ens se mig själv som en del av dig. Jag vill inte ha dig i mitt liv längre, inte alls.
Du är inte i mitt liv mer än på ett jävla papper och i mitt huvud. Men det är väl just det,
att jag inte släppt taget om dig.
Det är inte farligt att släppa taget är väl bara det att man ska acceptera att personer verkligen är borta och aldrig kommer tillbaka igen, samt den där rädslan av att bli sårad på exakt samma sätt igen. Någonstans är det lättare att stanna kvar i det fallande korthuset
än att gå därifrån och bygga på sin egna grund.
Vad hände med att följa sitt förnuft?